Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kampen och sorgen nära knäcka Anita

Det senaste halvåret har varit som ett känslomässigt maratonlopp. Svärmor, som varit en kär vän till Anita Larsson, är inte längre sig själv.

Annons

Anita och hennes make Roger håller på att plocka ihop sommaren.

– Det är trist, nu när blommorna är som vackrast, säger Anita.

På baksidan har de pool och prunkande blomarrangemang i rött, blått, grönt. Anita gillar att pyssla med blommorna på sommaren men inomhus håller hon sig till plastiga varianter, för enkelhetens skull. Hemmet är ombonat, ljust. Prydliga bordsdekorationer, stenhjärtan, vackra gardiner och på ett av borden en liten buddhafigur.

– Hon gillade yoga, var en aktiv och social person, var med i matlagningskurs, simmade, promenerade med vår hund, tyckte om att lyssna på musik, läste mycket, säger Anita.

Hon, det är svärmor, eller rättare sagt kvinnan som Anitas svärfar träffade efter några år som änkling, de var aldrig gifta.

Anita och svärmor har delat intresset för kläder och tyg, de har handlat och sytt tillsammans. Hon har funnits som en del av deras familj de senaste 35 åren.

De har firat jul, gjort resor tillsammans, firat födelsedagar. Även efter svärfars bortgång för tre år sedan har hon funnits som en naturlig del av familjen. Relationen har varit god, Anita och svärmor har alltid varit goda vänner.

Det var redan något år innan svärfar gick bort som de började misstänka att något inte riktigt stod rätt till. Svärmor uttryckte misstänksamhet mot människor i hennes närhet, inklusive Anita och Roger. Hon sade att hon inte blev inkluderad i familjeaktiviteter, kände sig förfördelad.

När de bjöd in henne till sin kyrkokörs framträdande gick hon till fel ställe flera gånger. Hon blev arg på dem för att de sagt fel plats, fast de inte gjort det.

Hon började berätta att hon såg saker som ingen annan såg, som människor i hennes lägenhet som hade fest och luktade alkohol. Anita och hennes familj tänkte att det kunde vara någon typ av demens och kontaktade vården, men fick inget gehör.

Första åren när svärmor började bli sämre arbetade Anita fortfarande. Samtidigt som hon ständigt var orolig för svärmor skulle vardagslivet med hus och arbete fungera, och relationen till barn och barnbarnen tas om hand. Ingången i pensionärslivet har inte blivit som Anita väntat sig. I stället för att slappna av har hon varit mer stressad än någonsin.

Nu har svärmor fått en diagnos och bor på ett äldreboende för dementa, men resan dit höll på att knäcka Anita. Kulmen kom för lite mer än ett halvår sedan.

Svärmodern skulle resa till sin son i Tyskland över jul och när hon kom hem ringde hon Anita, som var med sin make i deras fjällstuga. Svärmor berättade i panik att hon kommit hem och såg att låset var uppbrutet och att hennes son tagit livet av sig.

– Polisen kom dit och de sade till oss att allt var lugnt men vi fick ju packa ihop och resa hem.

Svärmor fick hjälp av trygghetsteam och hemtjänst en tid, men till slut mäktade hemtjänsten inte längre med och ordnade ett korttidsboende.

– Sedan bollades hon mellan tre olika boenden eftersom hon inte hade någon diagnos vilket var frustrerande både för henne och för oss, säger Anita.

Hon har kämpat hårt för att få rätt. Läkarna de varit i kontakt med trodde att svärmor var deprimerad och stressad och därför blev hon flera gånger intagen på psyk och sedan hemskickad.

Genom en kär vän fick Anita dock kontakt med en demensläkare i Fagersta som kunde konstatera att det var Lewy body-demens svärmodern fått.

Frustrationen har varit stor, särskilt det senaste halvåret, och det är fortfarande svårt att tala om det som hänt utan att gråta.

Hur hade du önskat att det varit?

– Jag ringde och fick berätta samma sak för sammanlagt 13 personer under januari månad. Jag önskar att jag hade blivit lyssnad på första gången, att någon tagit tag i det här och lotsat mig till rätt person, då hade det känts lättare.

Anita känner starkt för att berätta om anhörigas utsatta situation. Hon vill gärna berätta sin historia, kanske andra då känner sig mindre ensamma. Men hon vill inte hänga ut vårdpersonal eller andra hon varit och är i kontakt med.

– De har också en tuff tillvaro, säger Anita.

Att vara anhörig till en dement person innebär att leva med att stå vid sidan och känna maktlöshet, det finns ingen bättring att vänta. Sjukdomen kan plana ut en tid, men bättre blir det aldrig.

Anita känner ibland dåligt samvete för att de inte hälsar på oftare, hon och hennes man samt några få personer till är de enda svärmor tycker om. Mot andra, som personalen, kan hon bli aggressiv.

– Hon brukar gråta när vi kommer för att hon blir så glad. Och när vi sitter ute och fikar så mår hon bra, hon gillar att ta promenader och vara ute. Samtidigt får jag ångest när vi ska åka dit, jag tror att det är stressen det senaste halvåret som påverkar. Det är väl som när utbrända får ångest bara de åker förbi sin arbetsplats, säger Anita.

Sedan är det sorgen. En person du stått nära är en skugga av sitt forna jag och förfaller allt mer.

– Vi kommer ju aldrig att kunna prata med varandra om det här och säga ’minns du när det var så.’ Hon var alltid så stilig och mån om sitt yttre, och nu är det tvärtom.

Vad hoppas du inför framtiden?

– Ärligt talat. Jag hoppas att det går snabbt utför, för hennes egen skull. Det här är inget värdigt liv.

Mer läsning

Annons