Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter 47 år säger Lennye tack och adjö

Ett arbetsliv i journalistikens tjänst tar slut. Det är med blandade känslor Lennye Osbeck i morgon, den 31 mars, gör sin sista arbetsdag.

Annons

I 47 år har Lennye Osbeck varit anställd på den här tidningen. Han hade hoppats att det skulle hinna bli ett och ett halvt år till men när beskedet om att det var stora förändringar på gång inom företaget bestämde han sig för att avsluta anställningen i förtid.

– Det var väldigt ångestfyllt att fatta det beslutet. Jag kände mig liksom feg för att jag inte ville vara med.

Men kraften till att investera sin energi i ännu en omställning av arbetssättet fanns inte där.

– Tempot har höjts hela tiden och det kommer att bli tuffare för dem som är kvar. Men samtidigt är det ju en förståelig utveckling. Om folk inte vill betala för tidningen, för den lokala journalistiken, så går det ju inte. Det är klart att det blir en effekt av det.

När han ser tillbaka säger Lennye att han tycker att journalistiken är bättre i dag än vad den var i början av hans karriär. Artiklarna är vassare, mer granskande.

Han började sin bana på Bärgslagsbladet/Arboga Tidning 1969 som fotograf. Fotograferandet är fortfarande hans verkliga hemmaplan. Tidigare i våras prisades han till exempel på VLT och Ingresstidningarnas ceremoni ”Årets knäck” i konkurrens med flera heltidsfotografer.

Läs mer: Se Lennyes prisbelönta bildreportage

I takt med förändringarna i branschen har hans arbetsuppgifter skiftat från endast fotografering till teknikansvar och redigering och vidare till dagens roll som handlar om att fota, skriva, redigera tidningssidor, filma och skriva för webben.

– De senaste åren, sedan vår nyhetschef Andreas Nilsson kom, har jag känt att skrivandet har uppmärksammats och funkat bra också.

Att Lennye är en journalist med unik nyhetsnäsa, alltid på tå för att dokumentera de lokala nyhetshändelserna, även utanför arbetstid, vittnar kollegor som Ulf Eneroth om.

– En gång var han tidigt på morgonen och fotade en brand i Gisslarbo där han fångade en hjälte på bild. Samma kväll åkte han till Arboga och fotade en liten kille som räddat får ur en brinnande ladugård genom att köra genom de stängda dörrarna med en traktor.

Lennyes särskilda bevakningsområde är annars kulturen. Det är också hans privata intresse.

– Jag är inte formellt utbildad utan har lärt mig genom självstudier, säger han.

Kulturintresset har alltid funnits hos honom. Som barn älskade han att teckna och läsa. Det var serietidningar, cowboyböcker och andra pojkböcker. Att genom läsningen kliva in i en annan värld fascinerade.

Läs mer: Lennyes reportage om Änglarna

Konsten och den klassiska musiken har kommit in senare i livet. Genom att skriva recensioner och bevaka kulturevenemang har smaken breddats och fördjupats.

– När jag går på utställningar på exempelvis Moderna museet i Stockholm känner jag beundran för dem som skapat konsten, både den klassiska och moderna.

Fotokonst är också något han uppskattar, särskilt favoritfotografen Man Ray.

Ser du dina egna bilder som konst?

– Nej. Det är klart att de kan vara bra komponerade, men en nyhetsbild är ju ett ögonblick och försvinner egentligen lika fort igen.

Det finns ändå några bilder som sticker ut och stannat även på Lennye Osbecks självkritiska näthinna. Bilden på polisen som med bedrövat uttryck går med en av ett tåg påkörd, dödad flickas krossade cykel. Och den på en kossa vars ladugård brunnit ned och som kikar ut genom ett fönster.

Känslorna inför milstolpen, som utträdet ur arbetslivet innebär, är dubbla.

– Jag känner nog som de flesta som slutar jobba. Jag hoppas att jag ska kunna njuta mer av kultur, läsa, engagera mig i kulturlivet i stan.

Det finns en sak som skaver under skinnet. Att ensamheten ska slå till och ta överhand. Sorgen över att det aldrig blev familj och barn för honom har varit särskilt närvarande de senaste åren.

– Jag har sett det hos en del som slutar jobba, de slöar till, blir apatiska. Det gäller att skapa sig rutiner.

Lennye kallar sig själv för något av en överseriös person, att han grubblar och tar saker på lite för stort allvar.

– Det finns så mycket terror, men det gjorde det ju faktiskt på 70-talet också. Och det hat som finns på nätet är egentligen inte något nytt, se hur det var för Olof Palme.

Pessimist, jo, men han vill inte kalla sig negativ.

– Jag tycker faktiskt att jag är ganska rolig. Och jag ser ljusglimtarna i vardagen, det går inte att gå och tänka på att det är jobbigt i världen hela tiden, då klarar man sig inte.

Lennye tror dock inte att det var svärtan som fick honom att börja missbruka alkohol. Kanske dövade den smärtan till viss del. Men Lennyes övertygelse är att sjukdomen sitter i generna.

Några andra droger än alkohol har han inte fastnat i. Vändningen kom 1994 efter en rejäl blecka som pågick en vecka. Vännen Kenneth Eneroth hjälpte honom med en plats på behandlingshem. Efter det har han varit nykter alkoholist.

– Det har jag alltid varit öppen med. Att erkänna för sig själv är ju en av de viktigaste sakerna, säger Lennye.

Nu väntar en tid av ledighet, men sedan vet han inte riktigt vad som händer. Kanske blir det pensionering, kanske arbetar han vidare som frilansare när tillfälle erbjuds.

– Det känns väldigt tufft att sluta, det är en sorg. Jag kommer att sakna jobbet oerhört mycket. Framför allat alla kollegor och fantastiska människor man får möta i arbetet.

Mer läsning