Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Superrektorn minns Köping i egna boken

”Kommer du tycka om mig nu?” är frågan Lina Axelsson Kihlblom från Kolsva ställer i sin utlämnande bok om identitet, könstillhörighet och kamp mot dyslexi.SE INSLAGET FRÅN SKAVLAN LÄNGST NED PÅ SIDAN

Annons

Det har gått en dryg vecka sedan Lina Axelsson Kihlblom satt i soffan hos Fredrik Skavlan. En vecka sedan hela Sverige fick veta att kvinnan som tagit plats som superrektorn på Ronnaskolan i UR-serien Rektorerna inte alltid har varit kvinna.

– Eller jo, det har jag ju. Det var bara alla andra som inte visste det, säger Lina.

Att sitta hos Skavlan och berätta om sitt livs stora hemlighet var inte så skrämmande som de flesta nog skulle tro, berättar hon.

– Nej, jag var förbi den rädslan, jag hade jobbat med boken i två år och jag känner att jag har inget att skämmas för.

Lina berättar att hon vill vara ett stöd för alla som känner att de inte passar in, att det är jobbigt att leva med en hemlighet.

Vilka reaktioner har du fått efter programmet?

– Bara positiva!

Lina strålar och man förstår att hon rimligtvis fruktat nättroll och andra jobbiga reaktioner.

Höstljuset faller in från två väderstreck i hörnrummet på sjunde våningen i det jättelika komplexet i Haninge, där hon har sitt kontor.

Linas blick är fast och hennes argument lika välvässade som någonsin under karriären som rektor på en av Södertäljes och kanske landets mest segregerade skolor.

Superrektorn lägger ett långt ben över det andra och förklarar varför hon skrivit sin bok och varför hon ställt upp i Skavlan.

– Vi är alla olika. Jag vill lyfta fram det som människor brinner för, jag vill visa att man kan sätta upp mål och nå dem. Genom att berätta om min väg hit hoppas jag kunna bli en röst för andra som har en dröm.

Boken speglar Lina Axelssons barndom, genom skolan i Kolsva och gymnasietiden i Köping. Två sidor av hennes personlighet speglas genom personen ”La”, som kämpar för att leva med en inre bild av sig själv som flicka och ett yttre som är en pojke.

Samtidigt kämpar bokens ”Lina” med att överbrygga jättehinder i form av läs- och skrivsvårigheter som till en början höll henne tillbaka i skolan och fick henne att klassas som ”dum” och underpresterande.

– Jag hade ett konstant mindervärdeskomplex och jag förstod tidigt att jag måste dölja den flicka som bara jag kände till, säger Lina.

En central händelse i boken är när ”La” beslutar sig för att en dag i framtiden byta kön så att allt blir rätt. Hon har då många år tidigare bland annat skrivit brev till Gud och bett att misstaget att ge henne en pojkkropp ska rättas till. (På sidan 14 återger vi bland annat det kapitlet.) Hon formulerar målet ”Där framme”, tidpunkten när allt ska ställas tillrätta så att hennes riktiga liv kan börja.

Medan skolgången i Kolsva fungerade hyggligt, blir det sämre när gymnasiet börjar.

– På den lilla orten där man vuxit upp är man den man är. Det är klart att jag antagligen var lite annorlunda, men det accepterades, minns Lina.

Sedan börjar du på Ullvigymnasiet och där går det inte så bra.

Är du bitter på dem som mobbade dig då?

– Det är ju inte någon vacker bild jag målar, det vet jag. Hade det varit i dag, så hade jag stämt dem. Och de vuxna som lät det ske. Men alla bär på rädslor i den där åldern, det är en tuff period, säger Lina efter en kort tvekan.

– En del kommer att känna igen sig i boken. Det är som det är. Det här är min bild.

Lina går ut Na-linjen 1990 och är myndig. Nu sätter hon i gång den procedur som ska rätta till felet med hennes kropp, felet som gör att den unga kvinna hon är innerst inne inte stämmer med utsidan.

– För det var kroppen som inte stämde. Inuti mig var jag ju klar över vem jag var, understryker Lina.

Ändå går vägen till könskorrigering via psykmottagningen på Köpings lasarett och senare via inläggning på psykiatrisk avdelning på Akademiska sjukhuset. Det är så det måste gå till och Lina uthärdar.

Proceduren är både långsam och i många stycken kränkande.

– Mycket drar ut på tiden. Det är halvårslånga väntetider och krav på sterilisering och annat som är onödigt jobbigt.

Lina berättar inget hemma om att hon är flicka innerst inne och att hon tänker rätta till det som blivit fel. Inte förrän när hon är 22 år, två år in i processen, när förändringen till följd av hormonmedicinen snart kommer att bli uppenbar.

– Alla i in familj hade ju funderat väldigt mycket över vad det var som hände med mig, men det var inte en stor grej, de kände att det kommer väl fram. De förstod tidigt att jag var annorlunda, men de lät mig vara, förklarar Lina.

Stödet från familjen blev dock hundraprocentigt när hon väl berättat och de har bra kontakt i dag. Lina berättar att hon åker till Gisslarbo en gång i månaden. Och att mamma ska sälja boken i sin keramikstudio.

Linas liv handlar om vägen bort från fel kön, från mindervärdeskomplex och dyslexi. Om drömmen om Där framme.

Grundskolechef, kvinna, mamma. Är du Där framme nu?

– Haha, Jag vet inte. Kanske. Jag kommer nog alltid att sätta upp mål och jobba mot dem. Men visst. Bitter frånskild tvåbarnsmor i förorten är väl så normalt det kan bli. Det är väl en sorts ”Där framme”...

Lina Axelsson Kihlblom

Född: Den 24 juni 1970

Uppvuxen: I Kolsva och Gisslarbo.

Utbildning: Ullvigymnasiet, Köping (NA-linjen), Juristutbildning Uppsala universitet. Dessutom utbildad terapeut och diplomerad inom kinesisk medicin och akupunktur.

Arbetat som: Lärarvikarie (bland annat i Kolsva), jurist på EU, marknadsförare på dataföretag, praktiserande terapeut, rektor, skolchef. Är i dag grundskolechef i Haninge kommun.

Aktuell: Valdes in i regeringens skolkommission i våras.

Har bott i: Spanien, Irland, Tyskland. Bor i dag med sina två barn i Huddinge.

Drömmer om att bo: I en sommarstuga i närheten av föräldrahemmet, kanske vid Långsvan.