Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emilija Freibergs såg det ljusa i tillvaron

Emilija Freibergs, född Stalte 1912, har efter ett långt och dramatiskt liv lämnat oss.

Annons
Emilija Freibergs

Emilija föddes som nummer sex av åtta syskon i det lilla samhället Kolka, på Lettlands norra spets. På liviska, ett språk som talades av ursprungsbefolkningen boende utmed Östersjön, betyder ordet Kolka dödens udde. Svåra strömmar gjorde att många fartyg förliste här.

Under första världskriget tvingades familjen Stalte fly till Ryssland, undan stridigheter i det egna landet. Familjen splittrades då fadern kom bort och modern Anna ensam var tvungen att dra försorg om barnen.

Tillbaka i Lettland förenas familjen och återuppbyggnaden av den egna gården började. Nu följde en tid av hårt arbete men också av glädje, musik och sång. Emilija hade en mycket vacker sopranröst som hon bibehöll långt upp i åldern.

Nya orosmoln hopade sig emellertid. Omväxlande tyska och ryska ockupationer drabbade landet. Emilija, som nu hade bildat familj och fött en dotter, såg ingen trygghet i det egna landet efter att hennes yngsta syster med familj skickades till sibiriskt arbetsläger.

Mitt under tysk ockupation lyckades man få inresevisum till Tyskland. Emilija med familj, hennes mor och ena brodern med familj och så många nära vänner som fick plats i den egna lilla fiskebåten Saule, eller solen på svenska, lämnade Kolka den 12 oktober 1944 kl 13.

Vädret var vackert, havet lugnt och siktet inställt på Gotland. Det hände en del missöden under överfarten, men den 13 oktober på eftermiddagen kom man till Båtvaldvik nära Slite på Gotland.

Emilijas make Karlis var skogstekniker och fick arbeta i skogen åt Rottne utanför Braås, när familjen placerades ut i landet. Här avled Emilijas mor Anna och ännu en dotter föddes 1947. På hösten ett år senare flyttade familjen till Ströö utanför Köping. Karlis fick industriarbete i Köping och familjen utökades med en son 1950.

Många goda år följde. Emilijas ledord var tro, hopp och kärlek. Det fanns en stor lettisk församling där hela familjen deltog i verksamheten. Man ordnade till exempel skolgång på söndagar. Privatpersoner, utan några som helst bidrag förutom lokaler i Tunaskolan, undervisade barnen från fem till sex års ålder i läsning, skrivning och lettisk kultur och historia. Emilija hjälpte till med de yngre barnen.

En stor tragedi inträffade när Emilijas make avled 1961, endast 55 år gammal.

Nu blev Emilija änka med tre minderåriga barn. Hon arbetade som köksbiträde och kokerska på olika matinrättningar i Köping. De sista åren före pensioneringen var hon måltidsbiträde på Karlbergsskolan.

Emilija fick många goda år därefter tillsammans med barn och barnbarn samt resor till Lettland. Sång och glädje följde henne genom livet.

När krafterna började tryta fick Emilija plats på Nygården, Liljegården. Vi kunde se hur hon levde upp bland andra trevliga människor och många aktiviteter. Emilija kunde inte nog berömma personalen. Hon såg alltid det goda och positiva, även i mörka stunder. Emilijas levnadsregel var: livet är vackert.

Tack mor för all glädje Du har skänkt oss.

Gunta Larsson och Janis Freibergs med familjer

Mer läsning

Annons