Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Samlaren och designern Torbjörn Lenskog har gått ur tiden

Torbjörn Lenskog har lämnat oss och alla kreativa branscher har förlorat en sprittande inspiratör. Reklambranschen dessutom en del av sin svältande kreativa själ.

Reklambranschen, som den i dag ser ut och beter sig, som den levererar och lever sitt en-dag-i sänder-liv, vet förstås inte ens vem Torbjörn var. Den vet (som bransch) inte vad han gjorde, inte vad han gjorde innan han gjorde allt han gjorde, hur han gjorde och minst av allt varför.

De något äldre i Torbjörns alla generationer vet förstås vem han var. Det är till er jag skriver dessa rader så att ni har mer att minnas och föra vidare.

Med Torbjörn kände jag en gemenskap som är svårt att sätta ord på, själarnas är för slitet. En förklaring till att vi fann varandra hade säkert att göra med att vi var två landsortsgrabbar som skulle försöka ta oss in i den dåtida ”hipsterkultur” som rådde på Beckmans, Konstfack och mitt Journalistinstitut. Rödvinsvänstern kallades den också, en omvänd snobbism där allt nytt var progressivt och allt gammalt ett i många av dessa ögon lantligt ödelandskap där de mindre vetande, kunnande och kännande bor.

Torbjörn kom från Idkerberget utanför Ludvika men ännu mer från byn Smälla utanför själva gruvsamhället där han tillbringat stor del av sin barndom i farfars hemsnickrade hus. En röd kåk bland alla andra, lätt att idag åka förbi, förutsatt att man hittar dit på småvägarna och om man inte vet något om dess inre.

Man talar gärna om Bruno Mathsson-huset i Kungsör som Torbjörns sista fäste, men hans sista fäste var hans första, detta lilla röda hus byggt för hand av hans farfar. Med verktyg som fortfarande hänger i källaren men numera är rikt kompletterade med Torbjörns. En verkstad som liknar kirurgens med allt, mejsel för mejsel, på exakt rätt plats.

Torbjörn var en ordningsman i allt men han ordnade inte för att kunna luta sig tillbaks och njuta av stillaståendet utan för att ordning gav honom skaparkraft och lust att börja inreda. Så gjorde han med allt sitt omfattande och breda skapande; inredde om det så gällde två- eller tredimensionella landskap; annonser såväl som rum, villor och utställningar.

Torbjörn hemlighöll inte det han höll på med men detaljerna levererades bara i små portioner. Inte förrän utställningen var klar att sjösättas fattade man vidden av vad han sysslat med i flera år. Han höll aldrig föredrag, predikade inte eller mässade om saken och hur han tänkt. Det fick man upptäcka. Mycket gömde han i sina talande, men till det yttre mest hisnande roliga historier. Det gällde att lyssna inte bara efter poängen utan lika mycket efter hur han ordnat dramaturgin och inrett miljön.

Torbjörn var lärd, läste på tvären, gärna bildtexter och fotnötter.

Torbjörn var lärd, läste på tvären, gärna bildtexter och fotnötter. Ständigt utvecklande sitt eget universitet och en fakultet som inte finns någon annanstans, där han fick forska i fred, ”bygga landskap av ting som hans öga tyckte om”. Hans stora intresse för naturalhistoria förde honom till Linné.

Alla vi som reste med honom fick se honom försvinna från hotellet i London eller var vi nu var för att några timmar senare dyka upp med ett par eftersökta blad ur någon av Linnés lärjungars dissertationer. Samlingen blev med åren så omfattande, och ”komplett”, att den ville ut i världen. Köptes av Crafoords Stiftelse som senare lämnade den till ett museum i Japan där den återfinns under namnet The Lenskog Collection. Intresset för Linné ledde honom till andra stora svenska upplysningsmän inom naturvetenskapen som Celsius och Berzelius.

Via det nordiska möbelarv som han med sådan känsla visade i sina Folkhems-utställningar till exempel i Hällefors, fann han modernismens ikoner. Med åren hade han samlat på sig hundratals pjäser, varav många som saknades även på stora museer. De danska klassikerna förstås men också de finska; Alvar Aalto var en av hans favoriter. Och de italienska där han fann sina stora favoriter inom industridesignen framför allt de från Olivettis storhetstid. Även från tyska Brauns.

Första gången han såg Mathsson-huset i Kungsör var under en träningsrunda som ung tävlingscyklist. Han glömde det aldrig.

Möbeldesignen blev en utställning på Bukowskis som lär vara svår att slå. Industridesignen blev en på Nationalmuseum. Båda hyllade av kritiker och folk som fattade vad Torbjörn åstadkommit, vad han bit för bit hämtat hem från när och fjärran. Sammanfogat och gjort till en begriplig helhet. Hans samlande var inte slut när allt fanns utan först när summan av allt, helheten, fått formen av begriplig och inspirerande pedagogik.

Ofta kom långtradare med stora ”paket” hem till huset i Kungsör, till den trevlige men lite tystlåtne grannen i stadens omtalade hus. Första gången han såg Mathsson-huset i Kungsör var under en träningsrunda som ung tävlingscyklist. Han glömde det aldrig.

När huset långt senare blev hans och Ullas var det inte Brunos skick, om man säger så. En möbelhandlare hade gjort det till både butik och lager. Men det blev Torbjörns perfekta ateljé, inte minst andligt. Där kunde han samla, ordna och inreda.

Under taket hängde fyrtiotvå, vill jag minnas, varianter av Myranstolen. I stora skåp fanns brödrostar, bakmaskiner, tevekannor, telefoner, bakelitprylar i rader. Tjugo tevekannor i nyanserade former och kulörer berättar en hel del om sin tid för den som har vett att lyssna och förstå. Med plasten kom allt som formgivare sökte. Formerna, färgerna, leken med uttrycken som präglade allt från politiken till reklamen. Det mesta för vem som helst att äga och använda. Över arbetsplatsen hängde lampor som han ritat själv. Liksom varje bänk, hurts, skåp och låda. När huset inte räckte till, vilket snart var gjort, hyrde han utrymmen i grannskapets många källare.

Torbjörn var landsortsgrabben som tyckte att verken får tala. Att allt både före och efter får andra stå för. Vilket jag nu gör, berättar om en man som inte höll sig med PR-folk. Han skrev aldrig sin egen bok, skulle aldrig ha kommit på tanken att blogga, podda och stå i. Han gjorde avtryck därför att han istället ägnade sig åt att skapa själva verket.

Torbjörn Lenskog efterlämnar hustrun Ulla, dottern Anna med familj; svärsonen Petter och barnbarnen Hjördis och Lone.

Lars Falk