Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sakine Madon: Hur kan det gå så bra för Miljöpartiet?

Fick trots allt 4,4 procent

Miljöpartiet klarade sig - med nöd och näppe - kvar i riksdagen: 4,4 procent. Partiet har gjort ett av sina sämsta val sedan 1990-talet. I flera kommuner och regioner förlorar MP mandat. I Västmanland åkte partiet ut landstinget/regionen, efter att ha förlorat nästan hälften av sina röster. I majoriteten av länets kommuner får partiet inga mandat.

Miljöpartiets bekymmer går inte bara att förklara med att det kostar att som litet parti ta regeringsansvar, även om det förstås kostar att gå från den bekväma rollen som kolbits-viftande idealist till pressad regeringsföreträdare.

När Dagens Nyheter nu sammanställer antalet personröster per partiledare hamnar just Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Isabella Lövin i botten. Liknande mönster har man även kunnat se i förtroendemätningar för partiledarna. Man kan knappast säga att Fridolin är en ny och okänd politiker. Så hur förklara det risiga läget för partiet och dess ledning?

Miljöpartiets resa de senaste åren visar hur snabbt det kan gå utför. Det började med att Feministiskt initiativ kom in i Europaparlamentet i maj 2014, och att MP samtidigt gjorde ett bra EU-val. I Stockholm firade Feministiskt initiativ och Miljöpartiet med ett "segerdopp" i en fontän, där bland andra Fi:s toppnamn Soraya Post och Miljöpartiets Gustav Fridolin deltog. Medvinden var stark.

När det var dags för politikerveckan samma år höll det dåvarande gröna språkröret Åsa Romson ett tal med udden mot "vita, heterosexuella, medelålders män" som åt kött och körde bil. Identitetspolitik må gå hem i snäva åsiktskretsar, men i övrigt är hudfärgsprat ingen valvinnare. Självförtroendet var ändå på topp: MP siktade på att bli tredje största parti i riksdagsvalet - större än Sverigedemokraterna. Det blev i stället blygsamma 6,89 procent (medan SD fick 12,86 procent).

Miljö- och klimatfrågan kom i skymundan den gångna mandatperioden, även om årets sommartorka säkert gav partiet en skjuts.

Mehmet Kaplan tvingades avgå som MP-minister efter att ha befunnit sig i sammanhang med turkiska fascister och islamister. I samma veva höll Yasri - tar inte kvinnor i hand - Khan på att komma in i Miljöpartiets partistyrelse. Så sent som härom veckan avslöjades det att MP:s representant i Botkyrka har "lovat" ett annat parti 3000 röster från en moské.

I Botkyrka föreslog även en MP-politiker för några år sedan lägre åldersgränser - för flickor - till könsseparata badtider. Och som miljöpartistisk demokratiminister har Alice Bah Kuhnke med rätta kritiserats för att ha dålig koll på våldsbejakande islamism.

Frågan är egentligen inte varför det går så dåligt för Miljöpartiet. Hur kan det trots allt gå så pass bra?