Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skrällen i Luleå

Annons

Vi får väl börja med att utropa: ”Vilken skräll!”

Jag blir nästan tårögd av lycka över att folk valde att rösta på partyrap à la Swingfly istället för traditionell lyxschlager inpaketerat av Jenny Silver. Kan det vara så att de flesta nu accepterar att det är år 2011 även i Melodifestivalen?

Att Dannys klubblåt gick direkt till final var närmast en självklarhet. Låten må vara repetitiv och inom ett halvår kommer ”In the club” vara lika sönderspelad och tröttsam som ”Manboy” men numret på scenen var ljusår från konkurrenterna. De hade satsat rejält och det såg enormt proffsigt ut. Kan redan nu säga att vi inte skulle behöva skämmas om Danny vinner resan till Düsseldorf.

Några som däremot borde skämmas ordentligt är dels manusförfattaren och personalen på SVT som pinsamt nog la in fel bild och namn i utröstningsmomentet. Visst, det är live men ett sådant misstag ska inte få ske.

Programledarna skötte sig väl hyfsat och de blir säkert varmare i kläderna under turnéns gång men programmet saknade dramaturgi. Artistpresentationerna var ojämna och onödigt långa. Komikern Per Andersson har en buskishumor som jag personligen har väldigt svårt för och Katrin Sundberg borde ha kört förhören som Häxan Surtant. (Världens bästa barnprogram.) Om de här vykorten ska återkomma varje vecka blir det nog enormt tjatigt tillslut.

Inslaget med Peter Stormare och Nanne Grönvall var under all kritik så jag övergick till att sms:a och twittra istället. Så tråkigt var det. Och varför Nanne skulle sjunga en stor powerballad när hennes röst inte håller för det gick mig förbi.

Synd att dessa bitar inte höll måttet när låtarna utklassade hela förra årets startfält. Åsikterna går isär men i mitt tycke var bidragen överlag i en helt annan division än vad vi är vana att se i en och samma deltävling. Det fanns ingen riktig kalkon. Det närmaste var webbjokern med sin fåniga solstol och falsksång. Men lägstanivån även på den låten var högre än vanligt.

Att Dilba skulle bli sist var väntat när man såg framträdandet. Maken till att vara oengagerad och sur alltså. Däremot är studioversionen en riktigt bra danslåt som nafsar i samma spår som den musik September gör. (Tänk om HON fått sjunga den – då hade låten varit i final nu.) Och Le Kid som bjöd på ordentligt popgodis med smak av både Andy Warhol och Katy Perry kom såklart bara femma. Mina favoriter har en förmåga att hamna där tyvärr.

Det här med att storfavoriten Jenny Silver ”bara” gick till Andra Chansen ger en fingervisning om att schlagerstormaktens tid kan vara över. Nu är det modern musik som gäller! Kul! Å andra sidan kan jag sörpla i mig denna tre minuters resumé av Mamma Mia-filmen så länge den inte har med toppstriden att göra.

Och slutligen vill jag bara konstatera hur fascinerande det är att Melodifestivalen fortfarande berör och upprör så otroligt mycket. Jag fnissar över alla negativa kommentarer på nätet. Inte minst på Bärgslagsbladets facebooksida.

Att folk som så uppenbart ogillar tävlingen orkar bry sig så mycket och engagera sig är fantastiskt. (Se, ni läser ju den här krönikan till och med!) Personligen skulle jag aldrig orka skandera ”lägg ner skiten!” vid varje Fotbolls-VM till exempel.

Melodifestivalen är bara ett underhållningsprogram på en av många tv-kanaler. Man kan zappa vidare.

Men vi vet ju alla att de som säger att de inte tittar på tävlingen, de tittar också.

Mycket fascinerande!

Mer läsning

Annons