Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När de fiskebitna har soppkväll får alla napp

Artikel 294 av 300
Folk
Visa alla artiklar

Ordspråket att fler kockar gör sämre soppa stämmer inte. Det kan undertecknad intyga efter att ha fått ett smakprov på det som lockade Finska fiskesektionens medlemmar denna afton.

Annons

På disken ligger en lista över kvällens deltagare. I köket förbereder Arttu Paananen och Paavo Riutta måltiden. Endast det bästa är gott nog åt sällskapet. En stor kastrull med mandelpotatis puttrar på spisen. Bredvid ligger tre kilo gös skuren i bitar.

I allrummet i föreningens stuga har medlemmarna samlats. Vid ett bord sitter Erkki Koljonen som dragit upp gösen ur Hjälmarens vatten.

– Jag fick dom i nät, det är enklare så, säger han med ett stort leende.

Vid samma bord sitter Sulo Anttila från Götene, på tillfälligt besök i Köping. En fiskeentusiast också han, även om han numera lagt spöna på hyllan.

Vid bordet bredvid har man samlats runt flugor, egnehändigt bundna förstås. Det är bland annat sådant medlemmarna gör på sina onsdagsträffar. Här finns päls av rådjur, fasan och hare att binda flugor med och färdiga alster i regnbågens alla färger.

Arne Hurtig är enligt de andra den riktiga flugfiskeexperten, med cirka 30 års erfarenhet av just den sortens fiske.

– Man väljer olika färger på flugorna beroende på vad det är för vatten, säger han.

På bordet mitt i rummet ligger tre kastspön, köpta i byggsatser och monterade av medlemmar i klubben. 

Seppo Päivärinne är en av kvällens kockar, men innan han återvänder till köket ska han demonstrera hur man filear en abborre. En klämma håller fast fiskens huvud på skärbrädan. Seppo hanterar vant den sylvassa kniven, några snitt här, några snitt där och första filén ligger på tallriken. Nästa bit är snart utskuren, sedan ryggbenet.

– Det som blir kvar kan man koka fiskbuljong av, säger han.

I köket är det dags att tillsätta gösbitarna och grädden. Allt rörs om, och Paavo tar en sked och ber Arttu smaka. Mer salt måste till.

Jag hinner ta ytterligare en sväng i lokalen innan maten är färdig att serveras.

Runt ett eget bord sitter fyra damer. Fritidsfiskare förstås, i samma grad som herrarna. Eller kanske ännu lite mer.

– Sist vi var ute drog jag upp sexton laxar. Jag såg ut som en slaktare innan jag var färdig, berättar Mirja Mäki-Turja och syftar på rensandet av fångsten.

Jag frågar varför just fiske är så roligt.

–  Frisk luft, gemenskap och spänning. Och sen är fisk väldigt gott att äta, hinner Liisa Laajala säga innan herrarna meddelar att det är dags att avsmaka fisksoppan.

Annons