Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med överfallen kommer frågorna

Ali, Olle, Yenni och Magnus. De kommer från olika sammanhang i Arboga, men de ställer samma fråga som alla andra: vem vill oss ont? Tills polisen griper den skyldige finns det mer än ett svar.

Det är dagen efter ännu ett rånöverfall i Arboga.

Den här gången är det en 24-årig kvinna som har attackerats av en ensam gärningsman utanför Ekbacksbadet.

Polisen pratar om modus och menar att främst tre av överfallen bär liknande tecken på tillvägagångssätt.

Oavsett vilket. Alla gärningar, nu fler än en handfull, är förstås lika upprörande och stämningen – den piskas upp för varje dag som den skyldige eller de skyldiga fortfarande går fria.

Och än en gång har lilla Arboga hamnat i centrum för det oprovocerade våldet.

Teorier, nej de saknas inte.

Medan polisen väntar in teknisk undersökning och förhör de drabbade samlas oroliga människor både in real life och på nätet.Och i takt med att möjligheterna att uttrycka sin oro hela tiden ökar, inte minst virtuellt, riskerar också oron att öka ännu mer.

I väntan på riktiga svar kommer de egna tolkningarna. Den egna världsbilden sätter in och så är stenen i rullning.

Viskningsleken, menar Zack Segelström.

Under många år har han jobbat som fältarbetare för Arboga kommun.

Nu är han fritidsledare på Brandsta, dit ett sextiotal ungdomar söker sig varje dag.

– Det här är helt klart snackisen bland de yngre. Många undrar vad som händer och om de kan vara trygga i sin egen stad. Förra torsdagen hade vi ett möte där polisen var med och det var bra. Allt det här påverkar ju vår vardag och alla svar vi kan få är viktiga, säger Zach och fortsätter:

– Det har startats Facebook-grupper där medlemmarna diskuterar det som hänt. Jag känner många av initiativtagarna till speciellt en grupp sedan tidigare och vet att det är bra människor, men tyvärr finns det alltid personer som utnyttjar sådana utrymmen för sina egna fördomar. Och börjar en snacka är det lätt att andra hakar på. Någon slänger upp vit makt-musik. Hetsar. Viskningsleken är igång.

Zack berättar att man, på en av sidorna, kan anmäla sig till ”spaning”.

– Det är vad det låter som. Ungdomarna tar bilen och åker ut. Sätter sig och fikar, för att visa att de är där och håller koll. Och även om engagemanget kan vara beundransvärt tror jag tyvärr att det är ett resultat av att vuxenvärlden inte syns så bra som den borde.

Bredvid Zack sitter Magnus Axelsson. Han är ”arbetsledare för ungdomar” inom Arboga kommun och också ansvarig för frivilliggruppen Vuxna på stan.

En grupp som idag bara finns på papperet.

– Det är svårt att hitta människor som vill jobba ideellt idag, men de behövs mer än någonsin, säger Magnus.

I faktarutan till vänster hittar du hans kontaktuppgifter om du vill väcka den sovande gruppen till liv.

Lika påverkade som alla är av det som skett är de boende på flyktingförläggningen i gamla Nalles motell.

Och polisens signalement i åtminstone några av fallen?

Nej, det är ingen hemlighet att det kan handla om någon med annan hudfärg än den borne Götlundabons eller din rödlätta grannes i femrumsvillan på Brattberget.

– Man kan förstås aldrig vara hundra på någonting, men jag är 99,9 procent säker på att den som gjort det här inte finns hos oss. Vi har en tät kontakt med de 75 som bor här och en bra känsla med hela gruppen, säger Mats Hallgren, driftansvarig.

Att människor tänker på flyktingförläggningen i samband med överfallen kan Mats och kollegan Henric Eriksson förstå.

Det bor ju trots allt en grupp människor med annan hudfärg där. Samtidigt känner de igen det Zack var inne på: det ogenomtänkta snacket. De primitiva tankarna.

– Det finns alltid människor som vill koppla allt ont upp till oss. Men, såhär: sker det något här gör det det. Men då är det ett samtal till polisen som gäller. Ungefär som om det sker något inne i ett bostadskvarter i centrum, misstänker jag.

De, polisen alltså, har redan hälsat på Mats och Henric och de boende på förläggningen.

Tittat på bilder, förhört sig om någon sett något speciellt.

– Det är självklart att vi hjälper dem med vad det än är, säger Henric och nickar mot pärmen där varje boende finns registrerad.

Ali Reza Eli, ursprungligen från Afghanistan, blir allvarlig när han förstår varför både polisen och tidningen kommit på besök.

– Jag tycker att vi känner varandra här, säger han. Många som kommit hit har inte valt det själva. Många har inte haft något annat val än att fly från sina hemländer, efter att ha varit med om hemska saker. De jag känner är inte här för att ställa till problem.

Vi åker tillbaka till stan.

Kommunalrådet Olle Ytterberg har lyckats korta av ett möte och tar emot på sitt rum.

Också han har många tankar om det som hänt.

– Det är åt helvete. För jävligt, främst för de som drabbats. Om det finns något annat än tillfälligheter bakom? Nej, jag vet inte.

Hur tänker politikern och kommunens Olle Ytterberg?

– Vi har vårt ansvar när det gäller tryggheten. Tillsammans med polisen ska vi se till att de som bor här känner sig nöjda och trygga med det. Och vi har gjort insatser. Klippt buskar och förbättrat belysningen på undanskymda platser, ordnat trygghetsvandringar och så vidare. Men det är svårt att gardera sig mot allt.

Finns det för lite poliser i Arboga?

– Jag vill alltid ha mer poliser, men det har blivit mycket bättre än det var. Det jag tycker är jätteviktigt, förutom deras ordinarie förebyggande arbete, är hur de informerar allmänheten. När folk inte vet börjar de spekulera. Polisen måste bli mycket bättre på att följa upp det som släpps ut, till exempel till media. Om något blir fel och något gör att deras bild av hur läget är behöver korrigeras gäller det att de gör det. Det är ju inte Säpo det handlar om, utan närpolisen.

Att människor engagerar sig menar Olle är roten till något gott.

Frivilliga vuxna på stan, brottsförebyggande insatser. I rätt form, ovärdeliga för en liten stad som Arboga.

– Problemet blir ju när det tas för långt och det börjar närma sig medborgargarden. Det kan bli direkt livsfarligt och leda till ännu fler offer. Men, jag förstår om människor blir frustrerade och besvikna över att en sådan här sak inte har klarats upp än.

Till sist, Yenni Bergström, som flyttade till Arboga från Borlänge i början av juni.

Hon passar ganska bra in på de kvinnor som blivit utsatta den senaste tiden.

– Jag har läst och hört om det som hänt. Det är klart att det är obehagligt, men jag har känt mig säker i Arboga hittills. Det kändes oroligare i Borlänge, säger Yenni. Samtidigt blir man ju fundersam när det sker överfall även när det är ljust ute. Vad är det, liksom?