Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Matilda Molander: Uppgivenhet är inte bruksorternas framtid

Annons

Sveriges historia är inte bara kungarnas, den är också industrins.

Det konstaterades vid ett seminarium arrangerat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse på Engelsbergs bruk tidigare i april. Rubriken var ”Järnbrukens historia”, men det visade sig ha bäring på hela Sveriges historia, och kanske framtid.

Redan när de första hyttorna startade på medeltiden krävdes en långt mer avancerad samhällsstruktur än bondesamhället var vant vid. Malmen skulle brytas och forslas, skog till bränsle huggas ner, hyttor byggas och maskiner konstrueras. Det färdiga järnet transporteras via sjöar och vattendrag till Mälaren och Stockholm för att säljas och skeppas ut i världen.

Bergslagsindustrin spände över stora områden och yrkesgrupper. Den kunde inte drivas i små familjeföretag utan skapade stora och komplicerade samhällen.

Förhållandena för arbetarna var mycket blod, svett och utsugning. Det fanns verkligen underlag för en radikal arbetarrörelse. Men på bruken fanns också en gemensam förståelse av förutsättningarna för produktionen. Gruvherren och kolaren hade sina bestämda roller, men behövdes båda två.

När socialdemokratin för snart hundra år sedan lanserade sin vision om folkhemmet var det därför till viss del en fortsättning på traditionerna i Bergslagen. I stället för klassmotsättningar vände sig socialdemokratin ”till alla som gör ett samhällsnyttigt arbete”. ”Enighet över klassgränserna” i en gemensam strävan mot ett framtidsmål.

Folkhemmet skulle vara ett samhälle där alla hade sin plats, ett självtillräckligt samhälle. Industrin och välfärdsstaten i symbios kunde ta hand om invånarnas hela liv och försörjning, likt de gamla bruken tillhandahöll både arbete, skola, bostad och sjukstuga.

Kanske är det inte så förvånande att Sverigedemokraterna och deras nostalgiska folkhemsvurmande nått så stora framgångar just i Bergslagen. Anspelningen på en samhörighet som gått förlorad, en gemenskap där alla har sin plats och behövs. Självtillräckligheten.

Men precis som på bruken vilade folkhemmets självtillräcklighet på en illusion. Den svenska industrin som byggt vårt välstånd har, liksom bruken, alltid verkat på en världsmarknad. Produktionen har skett i slutna samhällen som klarar sig själva. Men varorna har skeppats över hela världen.

Mot konjunkturer och globala trender har industrin inget annat val än att anpassa sig. När världen ändras och brukets förutsättningar med den, står den som klamrar sig fast vid det gamla skyddslös kvar.

Sveriges ekonomiska hjärta har i mångas ögon förvandlats till ”skräpytor” och ”rostbälten”. Bruken och folkhemmet byggde Sverige, men har de någon plats i framtiden?

Orternas framtid avgjordes länge av företagens utveckling. Men i takt med att industrier köpts upp eller lagts ner och företagsledningar flyttat utomlands har kommunalråden blivit de nya brukspatronerna. Det är nu våra folkvalda politiker som förväntas sitta inne med svaren på hur vi ska ta oss framåt, och får stå till svars när det inte lyckas.

Seminariets siste talare var Avestas socialdemokratiske kommunalråd Lars Isacsson, och många borde ta till sig av vad han hade att säga. ”Ryktet om den svenska bruksortens död är kraftigt överdriven”, var hans svar på frågan om framtiden.

Avestas befolkning har alltid varit knuten till industrins utveckling, och minskade i 50 år. Vid den senaste finanskrisen varslades ytterligare nästan 1000 personer. Situationen var ohållbar.

Knappt tio år senare ökar Avestas befolkning och på frågan om vad de vill göra efter gymnasiet svarar 40 procent av ungdomarna att de helst vill stanna på orten. Det är dubbelt så många som rikssnittet.

Vad har hänt?

Isacsson förklarar att han försökt ta vara på det fina i bruksandan; att man bryr sig, ställer upp, gnäller lite och sedan gör det man ska. Den där kraften som har gjort den svenska industrin så framgångsrik.

Men det måste kombineras med en öppenhet och tro på sig själv. Invånarna måste räta på ryggen och lyfta dem som gör bra saker, menar Isacsson. Bruksandan är ofta hård mot den som sticker ut och gör annorlunda, men företagande och nya idéer måste uppmuntras. Kommunen kan inte vara beroende av en enda arbetsgivare.

Den som tror att någon annan kommer att ordna jobb och rädda samhället kommer att bli gruvligt besviken.

Inget företag väljer att investera på en ort för att de tycker synd om dem som bor där, och ”det går inte att åka till Stockholm och klaga hos ministern”, som Isacsson uttrycker det.

Varken järnbruket eller folkhemmet är oberoende av omvärlden. Men det finns inte heller någon omvärld som kommer att komma till undsättning. Man måste klara sig själv, som alltid.

Anmäl text- och faktafel

Annons