Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Matilda Molander: Hämnden kan inte vara att begå nya övergrepp

Får han vad han förtjänar? Eller är det en utomrättslig lynchning?

Debatten efter dokumentären om Ainbusk-sångerskan Josefin Nilsson lämnar ingen oberörd och har satt strålkastaren på våld i nära relationer.

Men den väcker också frågor kring vad en rättsstat innebär, eller borde innebära. Frågor som började ställas redan i efterdyningarna av Metoo-uppropet.

Sedan dokumentären sändes har Nilssons före detta pojkvän pekats ut i sociala medier och det har startats kampanjer för att han inte ska få fortsätta att arbeta som skådespelare. Kulturministern Amanda Lind (MP) har haft krismöte med Dramaten och teatern har beslutat att lägga ner föreställningen som han spelar i.

”Han är ett svin, äntligen får han vad han förtjänar”, tycker de som håller med.

”Men det hände ju för över 20 år sedan och han är dessutom både dömd och har avtjänat sitt straff”, menar kritiker.

I en rättsstat blir den som är anklagad för ett brott ställd inför rätta och får möjlighet att försvara sig. Oberoende domare och nämndemän reder ut vilka bevis det finns och vad som har hänt. Går det inte att slå fast vem som är skyldig blir den misstänkte frikänd. Finns det tillräckliga bevis blir den skyldige dömd. Efter avtjänat straff anses man ha sonat sitt brott. Att döma en oskyldig anses värre än att frikänna en skyldig. Gemensamt är en tro på att människor kan bättra sig. Man gör sina handlingar, man är inte sina handlingar.

Under Metoo, och till viss del även den här veckan, ersattes rättssystemet med drev och ”folkdomstolar” där människor fått sitt straff bestämt på debattsidor och i sociala medier. Konsekvenserna för den enskilde som blir utpekad är förödande, alldeles oavsett skuldfrågan.

I ett samhälle utan domstolar gäller principen öga för öga, tand för tand. Slår du ihjäl min bror så slår jag ihjäl dig. I en rättsstat har vi lagt över hämnden på domstolssystemet. Det får reda ut om du verkligen är skyldig och i så fall straffa dig. Det är ett system som bygger på förtroende, på att vi litar på att domstolarna ställer den skyldige till svars.

Men om du slår ihjäl först min ena bror, och sedan nästa, och sedan nästa, utan att bli dömd, då kommer jag till slut att ge upp och ta rättvisan i egna händer.

2017 anmäldes 7 370 våldtäkter. 190 personer dömdes.

Någon gång får människor nog. Klarar domstolarna inte av att döma de skyldiga, så gör vi det själva. Det senaste året har vi sett hur blotta misstanken om att en man sexuellt trakasserat eller på annat sätt betett sig illa mot kvinnor ofta varit tillräckligt för att han ska bli av med både arbete och uppdrag.

Den låga andelen fällande domar gör också att ett frikännande slutar att betyda något. När ingen blir fälld, kan vem som helst vara skyldig.

Det är en i alla delar ohållbar situation. Brottslingar blir inte dömda av domstol. Brottsoffer får inte upprättelse. Misstänkta ställs inför rätta på Facebook. Oskyldiga pekas ut, och har ingen reell möjlighet att försvara sig eller bli rentvådda.

Från många håll har krav ställts på att höja straffen och ändra lagstiftningen så att fler kan dömas. För kvinnomisshandel har straffen skärpts i flera omgångar de senaste årtiondena, och våld i nära relationer leder nu oftare än annan misshandel till fällande dom.

Samtyckeslagstiftningen som trädde i kraft i somras verkar än så länge ha lett till att något fler döms, men det är ändå bara en liten andel av anmälningarna som leder till åtal. Det är frustrerande, och mycket går fortfarande att förbättra vad gäller utredning och bemötande av offer vid den här typen av brott.

Men om vi vill ha ett rättssystem där oskyldiga inte blir dömda så kommer det tyvärr även fortsättningsvis att vara många skyldiga som går fria, oavsett hur vi utformar lagarna. Vad som händer mellan två människor när ingen annan är med kommer alltid att vara svårt att bevisa.

Ilskan mot Nilssons före detta pojkvän och andra personer som man upplever har kommit för lindrigt undan är förståelig. Att frågorna diskuteras är bra och viktigt. Inte minst för att personer som tidigare kom undan med olämpligt beteende nu blir tillsagda och anmälda. Även stjärnor.

Men vi kan inte straffa kända profiler för alla orättvisor som kvinnor fått genomlida genom historien. Den som blir dömd måste ha sonat sitt brott efter avtjänat straff. Tio tusen skyldiga som gått fria rättfärdigar inte en oskyldig som får sitt liv förstört. Det är inte att ta ut hämnd, det är att sprida övergreppet.

Anmäl text- och faktafel