Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Matilda Molander: De måste fortsätta orka hålla gränsen mot SD

Annons

Sju partier som ägnar ett halvt fullmäktige åt att ta avstånd från Sverigedemokraterna. Är vi inte förbi det stadiet där hela debatten kretsar kring ett parti?

Jag brukar hålla med.

Men efter att ha lyssnat på senaste kommunfullmäktige i Köping, hur ska debatten kunna göra något annat?

Man kan inte sitta som förtroendevald i ett kommunfullmäktige som ska ta beslut om grannungarnas skola och farmors hemtjänst utan att ta avstånd. Ta avstånd med all sin kraft från den inte ens illa dolda rasismen som partiföreträdarna häver ur sig.

”Ja, jag tycker att mina barn ska gå före i välfärdskön jämfört med en familj som kommer hit. Det är min åsikt och det är sverigedemokratisk politik. Vi tror att den som bor här och betalar skatt ska gå före i kön, och jag satsar på mina barn före jag skickar pengarna till ett annat ställe för att hjälpa andra som är i nöd. Så ja, vi ställer grupp mot grupp.”, orden är sverigedemokraten Per Anderssons.

Sverigedemokraterna har presenterat sitt förslag till budget för år 2020 och vill där spara in på i stort sett allt, bland annat skolan.

Samuel Gustavsson förklarar det med att ”ungefär hälften av de barn som bor i Köping nu har ursprung från andra länder och vår stadsdel är mycket invandringstät. Dessa elever kräver såklart resurser för att kunna fullfölja sin utbildning, precis som alla andra. Och ibland mer.”

Det finns problem med invandring som behöver diskuteras för att lösas. Men att ge sig på att det kostar pengar att låta barn gå i skolan? Det måste vara någon typ av nytt lågvattenmärke.

Gustavsson har också fel i sak. Andelen barn med utländsk bakgrund i Köpings skolor är inte ungefär hälften, utan ungefär en tredjedel.

I budgeten står att de nyanlända ”belastar” kommunens skola och omsorg. Genom att ”drastiskt minska” invandringen ska kommunen kunna sänka kostnaderna.

I år ska Köping ta emot sju nyanlända. Sju stycken personer. Genom att drastiskt minska det antalet ska SD alltså få ner kommunens kostnader.

Men det anmärkningsvärda med budgetförslaget och debatten är tyvärr inte att partiet inte kan räkna, utan hur företrädarna uttrycker sig.

De övriga partierna pressar på och undrar vad Sverigedemokraterna egentligen menar med att kalla kommuninvånare för belastning?

”Belastning är man ju så länge man inte själv bidrar något till välfärden”, förklarar SD:s gruppledare Maria Liljedahl.

Smaka på de orden: ”Belastning är man så länge man inte bidrar något till välfärden.” Om man är barn, om man ärgammal, om man är sjuk, om man är arbetslös. Om man inte kan betala skatt så är man en belastning för samhället.

Men det är väl egentligen inte det de menar, vad de menar är att man är en belastning om man inte har nordiskt ursprung.

För invandrare är inte välkomna om de driver företag och betalar skatt heller: ”Det är nya näringsidkare i stan, men här i Köping bor det 26–27 000 personer, vi behöver inte fem, sex, sju grönsaksbutiker”, säger Andersson föraktfullt när Liberalerna påpekar att invandrarna bidrar till Köpings affärsliv.

I Sverigedemokraternas Köping finns ingen plats för den som är annorlunda.

”Det samhälle som ni har beskrivit, där vi har gränser, det är ett samhälle som jag inte känner mig hemma i. Det påminner mig om min bakgrund. Jag är född i Ungern, jag är född av judiska föräldrar och uppvuxen i närheten av det gamla ghettot i Budapest. Jag vet vad som händer när man skärmar av och drar gränser mellan människor. Det samhälle som ni beskriver vill jag inte vara med i”, säger liberalen Ivan Czitrom.

Han själv, och de övriga politikerna är vår bästa garant för att vi inte kommer att hamna där, att vi får fortsätta att leva i ett anständigt samhälle.

De som orkar sitta en måndagskväll och ta strid för att det finns gränser för hur man kan uttrycka sig om andra människor. Som inte tittar på grannbarnen som en belastning för den kommunala ekonomin.

Tack.

Anmäl text- och faktafel