Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Många vänner och stor samhörighet i lottakåren

Artikel 234 av 300
Folk
Visa alla artiklar

Elizabet Kallin belönades vid lottakåren Västra Aros årsmöte med den Kungliga Silvermedaljen.

Annons

Ett trevligt sätt att uppmärksammas på efter ett livslångt engagemang inom lottakåren ända sedan ungdomsåren.

Elizabet gick med tillsammans med två kompisar redan 1969. Hon bodde då på Sollerön utanför Mora.

– Flyget fascinerade oss.

Elizabet utbildades i Bunge på Gotland och kom till luftbevakningsgruppcentralen som tillhörde F15 i Söderhamn. Elizabet ledde ett arbetslag som bland annat markerade vilken flygverksamhet som fanns inom området. Lottor i torn rapporterade in till centralen.

– Man skrev avtal med försvarsmakten. Vi fick lära oss om olika flygplanstyper och vilket land som flög vad.

Ledarskap, samarbete och ansvar var annat som följde med. Som lotta inom försvarsmakten var Elizabet ute på många övningar, ibland veckovis.

– Då fick man ledigt från sitt ordinarie jobb, eftersom vi hade ett avtal.

I början av 90-talet, när hon för länge sedan bosatt sig i Köping och var aktiv i Köpings lottakår, lämnade hon försvarsmakten för hemvärnet.

– Sedan var jag expeditionslotta i tio år.

I två omgångar har Elizabet varit kårchef för Köpings lottakår. I fjol uppgick kåren i Västra Aros lottakår.

– Lottakårerna i länet har minskat år efter år, och många har försvunnit. När det var som störst hade vi lottakårer i Arboga, Kungsör, Köping, Kolsva och Fagersta. Nu är alla borta.

Elizabet har haft stor glädje av sitt engagemang inom lottorna.

– Jag har fått så många vänner, stora kunskaper, upplevt så mycket spänning och fått testa mig själv i olika situationer.

Hon minns dagarna i fält. Hur de civila positionerna suddades ut och fick underordnad betydelse när kvinnorna kom klädda i likadana uniformer och arbetade frivilligt för ett gemensamt syfte.

– Men behovet är inte lika stort nu som då och försvarets uppbyggnad har förändrats från grunden.

Hon säger att visst känns det lite vemodigt att lottorna har spelat ut så mycket av sin roll, och att så många kårer har försvunnit. Men vännerna finns kvar och hon är glad över åren som har gått, och stolt över medaljen.

– Fast frågan är när jag ska bära den, säger hon lite skämtsamt. Men nu har jag i alla fall gjort mitt. Inga fler uppdrag för min del, men medlem i lottorna är jag förstås fortfarande. Har man en gång varit lotta är man alltid lotta.

Nu väntar mer tid för familjen, maken och de två utflugna barnen, och barnbarnen förstås.