Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Sverige behöver en småstadsliberalism

När man talar med partiaktiva liberaler är det uppenbart att de två  tidigare statsråden Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni seglat upp som  favoriter att ta över partiledarposten i Liberalerna. Parallellt med partiledarfrågan märks emellertid även ett nyvaknat  intresse för en politisk tradition som tidigare setts som ett i det  närmaste avslutat kapitel i den liberala historien: Frisinnet. I höstas publicerade partidningen NU (25/10) ett temanummer om frisinne.  Liberalernas ekonomisk politisk-talesperson Johan Pehrson twittrar  (12/2) om frisinne och konstaterar att den svenska organiserade  liberalismen aldrig handlat om “gör vad fan du vill om du kan”. Snarare  har det handlat om tydliga idéer om vad som utmärker ett  eftersträvansvärt och gott liv: “sköt dig, bilda dig och ta ansvar”. Och i samband med partiets kommundagar i Västerås häromveckan skrev två tidigare kommunalråd, Carina Sandor från Skinnskatteberg och Staffan  Werme från Örebro om ett återupprättat frisinne som vägen framåt för L  (Dagens Nyheter 9/3). Det är lätt att förstå det nyvaknade intresset för den frisinnade  traditionen. Politiskt trängs L idag på en mycket liten yta, där det  handlar om att i hård konkurrens med Centerpartiet och Miljöpartiet  vinna liberalt sinnade storstadsväljare. Frisinnet öppnar på så sätt en  möjlighet att ge L en egen profil. Länge var partiliberalismen en koalition av professorernas,  skeppsredarnas och tidningsmännens storstadsliberalism och den  frisinnade “småfolksliberalismen” i exempelvis Bohuslän och  Västerbotten. Det skapade politiska spänningar, men det visade också att  en liberal övertygelse inte behöver bygga på grundliga studier av John  Stuart Mills och andra liberala filosofers texter. Idag förknippas frisinnet framförallt med frikyrklighet och nykterhet,  folkrörelser där många frisinnade liberaler också hade sin hemvist. Men  den ideologiska kärnan handlade snarare om misstron mot auktoriteter och  en stark övertygelse om att grunden för ett värdigt liv låg i det egna  arbetet och förmågan att ta ansvar för sig själv. Eller som Sandor och  Werme skriver: “Det fanns en lika tydlig skepsis mot en allsmäktig stat och offentlig  sektor, och en lika stor förväntan på det civila samhällets ansvar. Det  var familjen, församlingen, företagaren och fotbollsföreningen som var  samhällets bas.” Många av de platser som en gång utgjorde basen för frisinnet är idag  starka kristdemokratiska fästen. Men på några håll lever det liberala  frisinnet kvar. Ett exempel är Dorotea i Västerbotten, där drygt 16  procent av väljarna i höstens kommunalval valde en liberal valsedel.

När Doroteapolitikern Nicke Grahn, som för övrigt häromdagen nominerades av några norrländska partiföreningar till att bli ny partiledare för L, i  höstas fick lägga ut texten om frisinne betonade han just förankringen i  lokalsamhället och föreningslivet som ett utmärkande drag för den  frisinnade liberalismen.

Det är en vardaglig och jordnära liberalism, långt ifrån den typ av  storslagna visioner om framtidens EU som liberalpartister tjusade av  Frankrikes president Emmanuel Macron gärna talar om. Men sannolikt  skulle Liberalerna må bra av lite mer småstadsliv och något färre  drömmar om Élyséepalatset. Svend Dahl

Anmäl text- och faktafel