Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Stängda landsgränser drabbar särskilt låginkomsttagare – Stå upp för frihandeln

Annons

“…en barbarisk globalisering, denna skamliga ekonomiska modell.” Citatet från den franska nationalisten Marine Le Pen inleder det andra kapitlet i den nyutkomna boken Frihandel för nybörjare (Timbro förlag), skriven av de liberala debattörerna och författarna Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson.

Det var under 2017, i presidentvalskampanjen mot Emmanuel Macron, som Le Pen poserade med arbetare som strejkade mot att tvättmaskinstillverkaren Whirlpool planerade att flytta fabriken till Polen.

I likhet med USA:s president Donald Trump – som sedan sitt tillträde startat ett handelskrig mot Kina och infört diverse tullar även mot andra delar av världen – säger sig Le Pen kämpa för “globaliseringens förlorare”.

Som Segerfeldt och Svensson skriver kunde Macron möjligen ha svarat med att påpeka ironin i att Le Pen och demonstranterna fördömde globaliseringen, trots att strejken handlade om ett amerikanskt företags tillverkning i Frankrike.

Han kunde också ha pekat på det faktum att det inte är så solklart vilka som verkligen förlorar på frihandeln.

Enligt en studie som refereras i boken är det i själva verket låginkomsttagare som tjänar mest på friare handel, eftersom de får tillgång till bättre varor till lägre priser. En annan studie visar att lönerna höjdes betydligt mer i öppna länder än i slutna.

Det ligger också i linje med de andra lärdomar som den ekonomiska forskningen gett oss kring handeln. Principen om ömsesidiga fördelar för aktörerna i handel ifrågasätts regelmässigt av vänstern, vars föreställning om ett nollsummespel (om någon gör en vinst har någon annan gjort en förlust) är bärande i synen på utvecklingsländer. Men kapitalismen är enligt FN på väg att utrota världsfattigdomen.

Försök att skydda den inhemska produktionen kan möjligen fungera, men bara kortsiktigt, under specifika förutsättningar, och i princip bara för de företag som är gynnade.

Priset betalas av konsumenterna, som får lägga sina pengar på att betala tullar eller köpa sämre och dyrare inhemska produkter. Eller av andra företag, som använder importerade produkter som insatsvaror.

En klassisk studie av de ståltullar som George W Bush införde 2002 visade att även om tullarna förmodligen skyddat runt 4000 amerikanska jobb inom stålindustrin, så förlorades istället 200000 jobb i branscher som var beroende av billigt stål för sin produktion.

Det är det märkliga med handelspolitiken. Segerfeldt och Svensson redogör initierat för hur den ekonomiska forskningen gång på gång påvisat stora och positiva effekter av fri handel. Få saker kan vara lika välbelagda inom nationalekonomin som detta.

Ändå stöter den hela tiden på gränspatruller, inte sällan från sådana som säger sig vara för frihandel… utom i detta, enskilda fall. Just den här gången är det viktigare att skydda en nyfödd industri, att skaffa sig strategiska fördelar, av miljö- eller hälsoskäl.

Tyvärr har det gett resultat. Sedan 1995 har ingen frihandelsförhandling lett till globala avtal. Det tidiga 2000-talets socialistiska antiglobaliseringsaktivister till vänster har fått sällskap av högerpopulister och nationalister, som fortsätter att sprida myter om den så kallat barbariska globaliseringen.

Detta är den pedagogiska utmaningen för liberaler i alla länder. Frihandeln behöver göra comeback på global nivå.

Joakim Broman

Anmäl text- och faktafel

Annons