Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Matilda Molander: Om inte vi bevakar så gör ingen det

Annons

Vad händer med vår demokrati om journalisterna försvinner? Det frågade den franska nyhetsbyrån AFP:s nordiske chef Gaël Branchereau och jag oss på ett seminarium vi nyligen deltog i på franska ambassaden.

Gula västarna har inget förtroende för media och många journalister har attackerats.

Det var på många sätt två helt olika världar som möttes. Den nordiske chefen för en av världens största nyhetsbyråer med medarbetare över hela jordklotet, och den politiska redaktören med kollegor över hela Västmanland.

Men frågorna vi brottas med är ändå förvånansvärt lika.

”Vår reporter var den sista journalisten som träffade Bashar Al-Assad. Att skicka en reporter till krigszonerna i Syrien är otroligt farligt och kostsamt. Men om inte vi gör det, så gör ingen det”, konstaterade Branchereau.

Utan en oberoende reporter där på plats så måste världen förlita sig på vad Assad-regimen, IS eller andra stridande parter i konflikten påstår.

I Västmanland är verkligheten lyckligtvis en helt annan. Men precis som AFP:s reportrar ofta är de enda journalisterna på plats i världens konflikthärdar så är våra reportrar nästan alltid de enda på plats vid kommunfullmäktigen och sammanträden här.

Om inte jag, eller någon av mina kollegor, sitter vid pressbordet så gör ingen det. Då sköts rapporteringen av politikerna själva.

Samtidigt kämpar vi båda med en allt kärvare ekonomisk situation. Den digitala omställningen har gjort att intäkterna från tidningarnas stora inkomstkälla; annonser i papperstidningen minskat drastiskt. På nätet hamnar annonsintäkterna nästan uteslutande i de stora jättarna, Facebook och Googles fickor. För tidningarna finns bara småsmulor kvar. Utvecklingen ser likadan ut i hela världen.

Konsekvensen blir en bevakning som måste skötas med ständigt mindre resurser.

De senaste åren har också fört med sig ett fallande förtroende för medier i stora delar av världen och en ökning av hat och hot mot journalister.

Problembilden i stort känns igen också här i Sverige, även om förtroendet för medier ligger relativt högt och stabilt. Enligt senaste SOM-undersökningen har 47 procent av befolkningen förtroende för lokaltidningar, att jämföra med Facebook som 7 procent av befolkningen litar på.

”Men ni är ett undantag här uppe i norr”, som Branchereau sa.

I Frankrike har bara drygt 20 procent av invånarna förtroende för medierna. Till och med sociala medier har högre förtroende. Proteströrelsen Gula västarnas Youtubekanal har nu fler tittare än den stora nationella TV-kanalen BFMTV.

Gula västarna är född ur en misstro mot ”etablissemanget” och institutioner. Media är inget undantag, och det stannar inte vid att säga upp sin tidningsprenumeration. Sedan protesternas början i höstas har reportrar som bevakar protesterna gång på gång blivit attackerade och misshandlade.

Misstron göds också av den högsta politiska ledningen. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon har kallat journalister för lögnare och till och med republikens president Emmanuel Macron har anklagat medier för att "inte längre söka sanningen".

Där är vi som tur är inte än. Men efter Bärgslagsbladets granskning av Räddningstjänsten tidigare i år gick ordföranden i Västra Mälardalens kommunalförbund, moderaten Anders Röhfors, ut och anklagade tidningen för att sprida oriktiga uppgifter.

Han ville dock inte säga vad som var fel i rapporteringen, utan bara att ”skriverierna skadar oss”. Han förklarade också att han från och med nu vägrar att prata med reportern som gjort granskningen. Det är ett skandalöst uttalande och en skrämmande utveckling.

Så varför gör vi det här? Varför stannar man i en bransch där förutsättningarna och arbetsvillkoren blir sämre varje år? Varför överlåter vi inte bara åt Facebook att sköta nyhetsbevakningen med sina algoritmer? Varför är det viktigt med granskningar och nyheter?

Jag brukar tänka såhär: Om ett företag ska fatta ett beslut om framtiden, låt säga om de ska bygga sin nya fabrik i Hallsta eller i Norberg, så måste alla i styrelsen ha samma, väl underbyggda beslutsunderlag. Utifrån det kan ledamöterna sedan ha olika åsikter om ifall närhet till hamn eller järnväg är viktigast för fabriken. Men för att kunna diskutera sig fram till ett bra beslut så måste alla veta hur verkligheten ser ut och kunna bygga sina argument på det.

Så är det också med samhället, när vi går till val och bestämmer i vilken riktning vårt land eller vår kommun ska gå. Det blir svårt att ta ett bra beslut om vilka problem som måste lösas och på vilket sätt om inte alla, eller åtminstone de flesta, har en någorlunda korrekt och gemensam bild av hur verkligheten ser ut. Vet vi inte var vi är och står utan karta, blir det svårt att hitta den bästa vägen framåt.

Det är den kartan vi journalister försöker att rita. I krigets Syrien, och på kommunfullmäktige i Skinnskatteberg. För om ingen gör det går vi alla vilse.

Anmäl text- och faktafel

Annons