Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Vård och klimat i centrum när Finland nu ska gå till val

Annons

På söndag går finländarna till val. Det har precis varit regeringskris i landet. Regeringen, bestående av Centerpartiet, moderata Samlingspartiet och Blå Framtid, utbrytargruppen från Sannfinländarna, föll.

Utrikesminister Timo Soinis parti Blå framtid väntas åka ur riksdagen, medan partiet han grundade, Sannfinländarna, ligger högt i opinionen.

Detta eftersom regeringen inte lyckades med mandatperiodens stora projekt: fler privata vårdaktörer och en ny politisk beslutsnivå för hälso- och sjukvården. Kritiken var hård.

Många menade att reformen endast var ett sätt för C att öka sitt stöd på landsbygden, och att Samlingspartiet gav efter för de privata vårdbolagens intressen.

Att Finland drabbats av en regeringskris är dock ingenting som märks av på Helsingfors gator och torg en vecka före valet.

Det är vår i luften. Valstugorna är välfyllda av folk som vill ställa frågor till kandidaterna eller helt enkelt passar på att knipa en gratis kopp kaffe och några lakritskolor.

Sjukvårdspolitiken är givetvis ett hett diskussionsämne. Men det är inte det enda område där regeringen gjort sig impopulär.

Nedskärningarna i utbildning har också fått flera partier, bland annat liberala Svenska Folkpartiet och valets förmodade vinnare S, att protestera. Anslagen till utbildningssektorn är en valfråga på ett helt annat sätt än i Sverige. Finländarna är med rätta stolta över sin framgångsrika skola.

Det politiska Finland har mycket gemensamt med Sverige. Vänsterförbundet har blivit alternativet för en progressiv och välutbildad medelklass.

Det talas om “Li-effekten”, vilket syftar på Vänsterns unga partiledare Li Andersson. I mätningar får partiet tio procent.

För att tvätta bort stämpeln som ett gammalt dammigt socialistparti har partifärgen bytts från rött till rosa, och socialliberala frågor om stärkta rättigheter för transpersoner kombineras med förslag om 30 timmars arbetsvecka.

Klimat- och miljöfrågorna är också viktiga, precis som i Sverige. Inbyggd i klimatfrågan finns självbilden att Finland är ett litet land som kan göra mycket gott i världen. Självuppfattningen som påminner om Sveriges, om än lite mer ödmjuk.

Finland har också ett stort nationalkonservativt parti med (den mycket begränsade) invandringen som huvudfråga. Sannfinländarna ligger högt i opinionsmätningarna och ser ut att nå tredjeplatsen. Deras slogan, “rösta Finland tillbaka”, möts dock ofta med en trött suck: tillbaka till när då?

Likheterna till trots finns mycket som skiljer finländsk och svensk politik åt. En sådan är just inställningen till Sannfinländarna. En vanlig uppfattning är att man inte kan “frysa ut” Sannfinländarna enligt svensk modell.

Detta beror antagligen inte på att finländarna skulle vara mer främlingsfientliga än svenskarna, utan för att konfliktnivån i Finland är så pass mycket lägre än i Sverige.

Före valet vet de finländska väljarna inte vilka partier som kommer att bilda regering. I Sverige utser partierna en eller två fiender inför valet, i Finland väntar man och ser vad som blir bäst. Stora, pragmatiska koalitionsregeringar har varit standard.

Men i den yngre generationen anas viss längtan efter en “svensk blockpolitik” à la 2006. Det skulle framförallt gynna små partier, menar Kristdemokraternas ungdomsförbundsordförande Aleksi Sarasmaa, som med drömmande blick längtar efter en “finsk Ebba Busch Thor” samtidigt som han serverar valstugekaffe till pensionärer

Karin Pihl

Anmäl text- och faktafel

Annons