Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Föräldrar måste kunna neka barn som blivit nazist eller IS-terrorister att ärva dem

Annons

Testamentet är ett av de yttersta uttrycken för äganderätt. Det gör det möjligt för människor att förfoga över sina tillgångar även efter att de själva lämnat jordelivet. Eftersom det är juridiskt bindande garanterar det att den avlidnes sista vilja respekteras oavsett vad släkt och vänner har för synpunkter på beslutet. I alla fall borde det vara så.

I dag kan man nämligen inte fullt ut bestämma hur arvet ska fördelas, och orsaken till det är den så kallade laglotten. Den innebär att barnen alltid har rätt till hälften av arvet efter sina föräldrar oavsett vad som står i ett testamente. Två syskon har rätt till varsin fjärdedel, tre syskon har rätt till varsin sjättedel och så vidare. I princip är det bara genom att själv orsaka sin förälders död man kan mista denna rättighet.

Liberalernas riksdagsledamot Johan Pehrson vill att den som begår upprepade eller grova brott mot en förälder inte ska få ärva mot dennes vilja.

Förra veckan föreslog riksdagsledamöterna Lina Nordquist och Johan Pehrson (båda L) att detta undantag ska utökas, så att även den som begår andra upprepade eller grova brott mot en förälder inte ska få ärva mot dennes vilja. Det är naturligtvis rimligt att även dessa förlorar sin laglott men även om förslaget blir verklighet, vilket det förhoppningsvis blir, finns det ingen anledning att stanna där.

Skälen till att vilja göra ett, eller alla, barn arvlösa kan vara fler än att de utsätter föräldern för brott. Om dottern blivit nazist, eller IS-krigare, skulle nog många föräldrar känna stor olust inför tanken på att hon en dag får rätt till en del av deras tillgångar. Detsamma kan gälla när någon helt smiter undan ansvaret att ta hand som sina föräldrar på ålderns höst eller där ett uppslitande gräl gjort att föräldern inte haft kontakt med sitt barn på flera decennier.

Men det kan lika gärna handla om en avlidens genuina vilja att göra gott. Vissa tycker helt enkelt att deras sista slantar gör större nytta hos Amnesty eller Barncancerfonden eller att grannen, som varit bästa vän i trettio år, har störst glädje av den där fiskebåten som de tillbringat så många fina stunder i.

Det är svårare än man kan tro att runda reglerna och ge bort sina tillgångar medan man ännu är i livet – gåvor som ges i livets slutskede kan ofta återföras till dödsboet när laglotten ska beräknas. I värsta fall måste då en släkting som fått ett värdefullt smycke, eller grannen som fick en fiskebåt, lämna tillbaka den eller betala ekonomisk ersättning.

När laglotten infördes i Sverige var många beroende av att ärva sina föräldrar för att klara livhanken. Hundrafemtio år av ekonomisk tillväxt och utbyggda sociala skyddsnät senare är situationen en annan. Medellivslängden i Sverige över åttio år och de flesta som ärver sina föräldrar är i själva övre medelåldern och har ordnad ekonomi.

Det främsta argumentet för att avskaffa laglotten är emellertid inte att pengarna kan göra större nytta någon annanstans, utan om att det faktiskt handlar om en avliden persons sista vilja. De allra flesta kommer så klart även fortsatt vilja att deras barn ärver dem. Men de som av olika skäl inte vill det borde också, oavsett vilka motiv de har, få sin sista önskan respekterad.

Max Sjöberg

Anmäl text- och faktafel

Annons