Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Ifrågasätt den självgoda rapporten från Riksbanken

Riksbanken ger i sin senaste rapport ”Redogörelse för penningpolitik 2018” sig själv en klapp på axeln. Allt är bra och går enligt plan får vi veta:

”Riksbanken har under flera år bedrivit en mycket expansiv penningpolitik för att få inflationen att stiga och stabiliseras nära inflationsmålet. Politiken har bidragit till en god tillväxt, hög sysselsättning och minskad arbetslöshet.”

Man hade lika gärna kunnat skriva:

Den expansiva penningpolitiken har eldat på en ekonomi som redan befinner sig i högkonjunktur samt under en lång rad år drivit upp bopriser och hushållens skuldsättning. Därtill har politiken kraftigt urholkat värdet på den svenska kronan, särskilt under det senaste året.

Det senare spelar emellertid inte så stor roll för Riksbanken ity ”inflationsmålet är överordnat”, som det fastslås i den penningpolitiska strategin.

Man måste också på goda grunder ifrågasätta hur bra den förda politiken verkligen fungerar för att nå inflationsmålet. För att återigen citera Riksbankens egen rapport:

”En stor del av inflationen 2018 reflekterade tillfälligt stigande energipriser, till följd av stigande oljepriser globalt och en uppgång i elpriser bland annat som ett resultat av den ovanligt varma och torra sommaren.”

Om Riksbanken inte haft vädrets makter och världsmarknadspriset på olja på sin sida så hade inflationsmålet alltså inte nåtts i fjol.

Givet detta så kan man tycka att Riksbankschefen Stefan Ingves och den övriga direktionen skulle vara lite mer ödmjuka.

Inte ens en tämligen extrem penningpolitik med minusränta och stödköp av svenska statspapper har kunnat få upp inflationen till 2 procent (som är Riksbankens mål). Och priset för penningpolitiken har varit mycket högt.

Bostadsmarknadens strukturproblem med långa ledtider, svag konkurrens, stelbent hyressättning och den så kallade flyttskatten, som EU-kommissionen slagit ned på i sin landsrekommendation till Sverige, förstärks i stället för att mildras genom Riksbankens agerande.

Sammantaget för ekonomin borde Riksbankens ekonomer att fundera över hur mycket de faktiskt kan påverka med sin penningpolitik. Det framstår som att gamla ekonomiska samband – låg ränta, högre inflation – inte är giltiga i lika hög grad som tidigare.

Att så hårt hålla fast vid ett inflationsmål på 2 procent – en siffra som lika gärna skulle kunna vara 1 eller 1,5 procent – i en tid när i stort sett alla utvecklade ekonomier har låg inflation tycks kosta mer än det smakar.

Att föra en expansiv penningpolitik i det här konjunkturläget riskerar nämligen att bygga upp ytterligare obalanser i ekonomin som vi förr eller senare kommer att behöva hantera.

Riksbanken gör förstås rätt så länge det allt annat övergripande målet är att få upp inflationen till 2 procent. Frågan är därför om det inte är dags för Riksbanken att fundera över om det är den målsättningen som ska gälla även framöver.

Joakim Broman

Anmäl text- och faktafel