Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: De nya Europaledarna är svaga

Annons

När kommunfullmäktige sammanträder är i genomsnitt vartannat ärende på dagordningen ett ämne som EU påverkat. När VA-frågor diskuteras finns vattendirektivet med och sätter ramar, när upphandling ska beslutas styr inre marknadens regler.

Ett EU som lider av en politisk fragmentisering och ökad motsättningsgrad i flera konfliktlinjer (öst-väst, höger-vänster, federalt-mellanstatligt för att nämna några) får allt svårare att leverera beslut. Veckans dragkamp om toppjobben är inget undantag.

Olika grupper av länder blockerade olika kandidater. När till röken till sist kunde stiga från de utmattade regeringscheferna var resultatet… mellanmjölk, i värsta fall halvdålig lättmjölk.

Till kommissionsordförande föreslås den tyska försvarsministern Ursula von der Leyen. Hon saknar regeringschefserfarenhet.

Till Europeiska rådet hämtas Belgiens premiärminister Charles Michel som president. Det imponerar inte att Michels koalition brakade samman i december (efter sju långa år) och att han leder en expeditionsministär.

Värre är det med utrikeschefen Joseph Borell. Federica Mogherinis hovsamhet mot Ryssland kan komma att framstå som principfast i jämförelse.

Även om Christine Lagarde som chef för Europeiska Centralbanken är ett stabilt val så räcker inte det.

Erfarenhetsmässigt väger uppställningen väsentligt lättare i politisk tyngd än den som avgår. Det i sig matchar inte utmaningarna som väntar Europa. Kan den överleverera i förhållande till förväntningarna?

Det har betydelse för framtida kommunfullmäktigen hos oss.

Anmäl text- och faktafel