Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kultursverige krackelerar: Konstfrämjandets Leif Jonsson om kulturens värde

Artikel 8 av 10
Kultursverige krackelerar
Visa alla artiklar

Konstfrämjandet i Västmanlands ordförande Leif Jonsson reagerar på kulturredaktör Erik Jersenius analys av kulturlivets situation och finansiering och funderar över kulturens egentliga värde.

Annons

Visst har Erik Jersenius rätt när han i sin artikel Västmanland satsar minst pengar på kultur – men det är också viktigt att vrida och vända på kulturslantarna slår fast att det förhållande att Västmanland är den region i landet som lägger minst antal kronor per invånare på kulturlivet inte nödvändigtvis innebär att det också är torftigt. Det är givetvis ett rimligt konstaterande, men genom att ensidigt ta sin utgångspunkt i de ekonomiska förutsättningar som gäller riskerar han att hamna vid sidan om den mer centrala, men också mer komplicerade frågan om kulturens egentliga värde. Det är ett värde som vi nog alla inser att inte enkelt kan beskrivas i ekonomiska termer.

Ändå görs det ofta, särskilt i den politiska debatten. Men för att kunna diskutera kulturens värde utifrån ett större samhällsperspektiv är det nödvändigt att inledningsvis helt kort peka på några faktorer som förändrat konst- och kulturverksamheternas förutsättningar under de senaste årtiondena. Min utgångspunkt tar jag i de tankar kulturskribenten Mikael Löfgren formulerar i en text med rubriken ”Om värdeskapande i kulturorganisationer” (2016).

En tendens som är tydligt skönjbar är hur kulturens gränser successivt luckrats upp gentemot såväl konsten som livet. Kanske främst genom digitaliseringen, som har revolutionerat skapandet och förmedlingen av kulturuttryck, och som dessutom har suddat ut den tidigare tydliga gränsen mellan konstnär och publik, och mellan professionell och amatör.

Till det kommer att kulturens roll i vardagslivet – räknat i den tid som medborgarna lägger ned på att skapa, förmedla och ta del av kulturella uttryck, har ökat dramatiskt. Samtidigt som den kommit att få en allt större betydelse som material i en identitetsproduktion, där kulturens emancipatoriska-inkluderande, respektive sekteristiskt-exkluderande roll kanske kommer tydligast till uttryck inom sociala medier.

Det är ett förhållande som har fått till resultat att de politiska rörelser och partier som hör till samtidens mest framgångsrika kan beskrivas som kulturpolitiska. Eftersom deras politiska mål är konstruerade utifrån föreställningar om innebörden av och sambandet mellan den egna gruppens identitet, värdegrund och kulturarv. Sverigedemokraterna är kanske det tydligaste exemplet i vårt land, och den stora betydelse som de tillmäter kulturpolitiska frågor.

En annan faktor som medverkat till kulturens förändrade ställning är den under 1980-talet framväxande nyliberalismens ifrågasättande av det offentliga stödet till kultur som inte förmår att själv bära sina kostnader. Samtidigt som rationaliseringskonceptet New Public Management delegerade ansvar men inte makt nedåt i offentliga verksamheter och organisationer. Det var en åtgärd som bidrog till att urholka flera av de yrkeskompetenser som är centrala för samhällets bildningsnivå och kulturella aktivitet: som lärare på olika nivåer inom utbildningssystemet, forskare i humanistiska ämnen samt konstnärer och personal inom olika kulturinstitutioner. Något som i sin tur resulterat i en intensifierad diskussion om konstens och kulturens värden, och försök att utveckla språk och metoder för att bättre beskriva detta. Därför inrättades Myndigheten för kulturanalys år 2011, med uppdrag att utveckla metoder och analyser som ska ge regeringen ett bättre beslutsunderlag på området. Men det är inte från det hållet som Mikael Lövgren hämtar underlaget för sitt resonemang. Han utgår i stället från de iakttagelser som några forskare och filosofer gjort om de särskilda förutsättningar och villkor som gäller för konstens och kulturens värde.

Den första forskare han hänvisar till är den engelska kulturekonomen Sarah Thelwall som genom noggranna och detaljerade analyser kunnat visa på vilken avgörande roll mindre konstorganisationer spelar i det komplexa ekosystem som dagens konstliv utgör, men att viktiga konstnärskap och verk som presenteras av dessa kanske först efter 15-20 år vinner erkännande och berömmelse i konstvärlden. Men varken det ekonomiska eller symboliska värdet av detta kommer dem till godo som först möjliggjorde det. Vad det handlar om skulle kunna beskrivas som ett ”uppskjutet värde”, där andra aktörer kan tillgodogöra sig den ekonomiska vinsten. Ett liknande förhållande kan sägas gälla inom till exempel teatern, där skådespelare ofta utvecklar sina talanger, för att senare rekryteras av större filmbolag som kammar hem de stora vinsterna.

Men värdet kan inte bara beskrivas i ekonomiska termer. I en uppsats ställer rättsfilosofen Ronald Dworkin frågan om en liberal stat kan stödja konst utan att ge upp sin värdeneutralitet i smakfrågor.

Efter en genomgång av olika argument når han slutsatsen att det samhälleliga värdet av konst och kultur ligger i att de – likt det talade språket – erbjuder en struktur för varje människa att verka i och använda sig av. Det är ett förhållande som i sin tur medför att samhället som helhet (och inte bara de som direkt utnyttjar dessa institutioner eller tar del av de konstnärliga uttrycken) delar och använder de strukturella möjligheterna till sammanhang och referenser som konst och kultur ger. Något som gör att det statliga stödet till konst och kultur kan motiveras utifrån samma argument som gäller för andra kollektiva nyttigheter, som till exempel skola och sjukvård.

Med detta skulle också det legitimitetsproblem kunna avfärdas som Erik Jersenius för fram i sin artikel, när han frågar sig varför en stor del av befolkningen ska betala för ett kulturliv som de inte är intresserade av?

Jag har tidigare i förbigående beskrivit dagens konstliv som ett komplext ekosystem. Men det kan finnas skäl att något fördjupa beskrivningen och vidga den till att omfatta hela det samtida konst- och kulturlivet. Det är också en utgångspunkt för den italienske kulturekonomen Pier Luigi Sacco´s analys och förslag på åtgärder för regional utveckling, som han presenterade under rubriken Culture 3.0.

Kulturens betydelse i dag ligger enligt Sacco i att den är systemövergripande, det vill säga den genomsyrar hela det sociala och ekonomiska livet i städer och regioner. Den är inte bara en specifik bransch och sektor. Kulturen påverkar i grunden alla andra branscher och system, och är substansen i den plattform som möjliggör förändringar samt effektiv och innovationsbaserad kommunikation. Den är både katalysator och motor för lokala utvecklingsprocesser som sätter igång och driver samhällsutvecklingen. Till grund för detta ligger kulturens förmåga att bygga nätverk, engagera lokalsamhället, attrahera externa investeringar och arbetskraft samt utveckla lokala talanger och entreprenörer. Konsten har på så vis också blivit ett näringslivsintresse och ett redskap för att bland annat blåsa nytt liv i de många stadskärnor i landet där den vikande detaljhandeln medfört att allt fler butiker läggs ned.

Det är ett perspektiv som också fördes fram av Rudolf Antoni, utredare och biträdande näringspolitisk chef vid Fastighetsägarna, då han för en tid sedan talade om utvecklingen av Västerås City vid en av de träffar som arrangeras av organisationen Kraftsamling för Västerås City. Bland de exempel som ofta nämns finns ”Open Art” i Örebro, och Borås – som lockar besökare att uppleva ”…Staden som galleri”, genom offentlig konst och spektakulära muralmålningar.

New Public Mangemet är ytterligare ett begrepp som jag tidigare också nämnt, i samband med beskrivningen av kulturens förändrade ställning under 1900-talets sista årtionden. Drivkraften bakom detta var en allmänt spridd uppfattning att den offentliga sektorn hade mycket att lära av näringslivet då det gäller management.

Det är en föreställning som fortfarande lever kvar i stor utsträckning men som Harvardprofessorn Mark Moore argumenterat emot, utifrån ett omfattande empiriskt material som han publicerade redan 1995. Hans utgångspunkt var en enkel iakttagelse: medan målet för det privata näringslivet är att skapa ”privat”, det vill säga ekonomiskt, värde, är målet för offentlig verksamhet att skapa ”allmänt”, det vill säga socialt värde.

Men vad är det då som kännetecknar ett ”allmänt värde”? För att förklara det riktar Moore sin uppmärksamhet mot tre komplexa frågor som ledningen för verksamheter i allmänhetens tjänst måste ta ställning till innan de fattar beslut: Vilket är det allmänna värde som deras organisation försöker skapa? Hur kan organisationen få legitimitet och nödvändiga resurser för att skapa värdet? Vilka operationella kapaciteter krävs eller behöver organisationen för att uppnå det önskade resultatet?

Det är som framgår delvis andra frågor än de som ledningen för det privata näringslivet har anledning att ta ställning till. Där är det inte ett ”allmänt värde” som efterfrågas utan marknadsvärdet, som det kommer till uttryck på världens börser eller i företagets bokslut. Men frågan är hur detta ”allmänna värde” ska mätas? Och hur ska den offentligt finansierade verksamheten få legitimitet och nödvändiga resurser för att skapa värdet, när resultatet inte enkelt kan mätas i ekonomisk vinst?

Det är inga enkla frågor att svara på. För att kunna göra det krävs ett annat språk än det vi i dag ofta använder oss av, som i hög grad är präglat av marknadsekonomins föreställningsvärld och New Public Mangemet, där alla utvärderingar är baserade på kvantiteter som i slutänden omräknas till pengar.

I syfte att komma förbi den svårigheten har idéhistorikern Sven-Eric Liedman introducerat begreppet ”pseudokvantitet” som han definierar som en kvantitet som egentligen inte är det. Till skillnad från en äkta kvantitet, som till exempel antalet invånare i Västerås år 2020 eller vikten av 1 kilogram, som fastställts genom en internationellt överenskommen definition. Men eftersom tillvaron är full av äkta, mätbara kvantiteter, lockas vi lätt att dra den felaktiga slutsatsen att allt kan kvantifieras. Och det är just det misstaget som New Public Mangemet gör och bygger på enligt Liedman, som refererar till dess syfte att delegera ansvar men inte makt nedåt i organisationen, utifrån mottot att: ”Det som man inte kan mäta kan man inte styra.” Samtidigt påpekar han att alla människor vet av egna erfarenheter att allt inte låter sig kvantifieras, som till exempel vänskap, kärlek eller andra känslor.

Trots det har det tankesättet etablerats som en metod för att utvärdera extremt komplexa mänskliga verksamheter som utbildning, hälsovård och kultur. Hur gick det till?

Det är nog inte en alltför vågad gissning att det har att göra med penningekonomins grundläggande betydelse för industrisamhällets utveckling där pengar har funktionen som en neutral värdemätare och räknas i kvantitativa mått, också i sammanhang där de har formen av ”pseudokvantiter” – som till exempel då det gäller konst och kultur.

Men konst och kultur är kommunikativa handlingar vars kvalitet aldrig kan avgöras i omröstningar. Även om det lätt kan förefalla så, med hänsyn till det stora intresse som olika musiktävlingar och liknande arrangemang väcker.

Pengarnas förmenta värdeneutralitet är emellertid inte den enda förklaringen till denna begreppsförvirring. Till viss del kan den nog även förklaras av det faktum att vårt demokratiska politiska system också baseras på kvantitativa mått: Det är den som får flest röster som vinner valet, och alla mer avgörande beslut i den politiska församlingen tas efter omröstning. Även i sådana frågor där man kan utgå ifrån att de som röstar har olika förutsättningar för att kunna göra en kvalificerad bedömning av konsekvenserna av de beslut man fattar. Tanken bakom detta är givetvis att det också återspeglar det faktiska förhållandet bland folkflertalet, och på så vis står i överensstämmelse med det demokratiska systemet.

För att undvika allvarligare misstag finns i regel också ett underlag till beslut som sammanställts av sakkunniga inom området. Men här uppstår åter samma problem: tilltron till de uppgifter som kan presenteras i kvantitativa termer är oftast större hos de inblandande än uppgifter om ”mjuka värden”, som sociala och kulturella förhållanden. Och lösningen blir åter igen att utgå från kvantitativa uppgifter.

Inom konst- och kultursektorn kan detta, som författaren Mats Söderlund formulerar det i sin artikel i VLT ge upphov till frågor som: ”Vad får den sista kulturbesökaren kosta?” En frågeställning som vi också känner igen från sjukvården där diskussionen ställs på sin spets, i takt med att den medicinska utvecklingen skapar allt större möjligheter att gripa in i processer som tidigare inte var möjliga att påverka.

Vad blir då slutsatsen av detta resonemang?

 Ja, en given slutsats är att avgöranden om samhällets satsningar på konst och kultur inte kan utgå från en ensidig diskussion kring hur mycket pengar man satsar på olika verksamheter. Även om de ekonomiska förutsättningarna har en stor betydelse för möjligheten att kunna uppnå de mål man formulerar.

Det viktiga är att hålla en ständigt pågående dialog vid liv kring de värden som kultur och konst kan bidra med, och där konsten och det konstnärliga uttrycket i sig kan vara en del i det demokratiska samtalet. Det är ett förhållande som Monica Sand formulerar ovanligt väl i sin utvärdering av den satsning på konst i offentlig miljö som Statens konstråd gjorde under åren 2016 - 2018 i projektet ”Konst Händer”, och som Erik Jerselius refererat i en artikel i Vlt den 11 april, under rubriken ”Konst som politiskt verktyg – vad ledde egentligen “Råby Planet” till?”.

I ett avsnitt i sin rapport reflekterar Monica Sand kring det samtida stadsplaneidealet och dess strävan att skapa trevliga och friktionsfria offentliga rum för alla, och konstaterar att det är problematiskt utifrån ett perspektiv där: "Demokrati definieras av en förmåga att tillåta meningsskiljaktigheter genom att uppfatta dem som politiska och inte som störande av ordningen. Hellre än konsensus är det en demokratisk kvalitet att vara oense om konstnärlig gestaltning och om hur staden kan utvecklas, så att motsättningar mellan intressen och samhällsgrupper blir en del av planeringsprocessen."

Det är ett synsätt som inte bara kan appliceras på en konstnärlig gestaltning av det offentliga rummet, utan också på många andra samhällssektorer och konst och kultur i alla dess former, som: litteratur, teater, musik, studiecirklar, etcetera. och som leder fram till frågan om hur mycket vi är beredda att satsa för att hålla den demokratiska diskussionen vid liv?

Utifrån ett sådant perspektiv aktualiseras även den mera allmänna frågan om kulturens värde, och vilket ekonomiskt utrymme konst- och kulturpolitiken bör ges i den offentliga budgeten.

I en artikel i VLT den 14 maj kopplar Gunilla Kindstrand frågan till den pågående klimatomställningen, och säger sig vara övertygad om att kulturen kommer att bli en helt central arena för den allmänna debatten när vi ska diskutera de omvälvande förändringar vi står inför under de kommande årtiondena.

Vi får se hur det blir – och vilka konsekvenser det i så fall får för kulturpolitikens budget.

Leif Jonsson

Ordförande i Konstfrämjandet Västmanland

 

 

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel