Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturredaktörens val: En kärlekshistoria – Roy Anderssons romantiska film ett perfekt farväl till sommaren

Artikel 4 av 7
Kulturredaktörens val
Visa alla artiklar

Ett perfekt avsked till sommaren. Roy Anderssons svenska klassiker är en av de finaste kärleksskildringarna i filmhistorien.
I kväll är det premiär för säsongens Kulturredaktören val på Elektra och först ut visas ”En kärlekshistoria”, en mänsklig berättelse om att älska och drömmen om ett socialistiskt samhälle.

När jag var 15 år visades ”En kärlekshistoria” (1970) som klassiker på sommarens stora begivenhet, utomhusbion vid Färgargården i Norrköping. Det var en magisk sommarkväll och en sådan filmupplevelse man aldrig glömmer, den rosa skymningen och vackra Motala ströms porlande mörka vatten som strömmade förbi bakom den vita bioduken.

Jag såg filmen med två av mina bästa kompisar och vi blev alla tre helt tagna. ”En kärlekshistoria” fångade precis hur det var att vara 15-16 år vid millennieskiftet, ingenting hade förändrats på 30 år, förutom att grabbarna och brudarna var snyggare 1970, de hade coolare kläder och frisyrer, bättre musiksmak och tjusigare mopeder. Trots Roy Anderssons stränga realism blir filmen, åtminstone för oss senare generationer, en skildring av en sorts förhöjd ungdomsvärld när han lyckas fånga den där romantiken och skräckblandade längtan inför vuxenlivet som är så levande i tonårshjärtan.

Pär (Rolf Sohlman) och Annika (Ann-Sofie Kylin) sneglar nyfiket på varandra för första gången när de är med sina familjer på en utomhusservering. Sedan tar en vidunderlig kärlekshistoria sin början, vi drivs med av deras överväldigande längtan genom rökiga caféer och ungdomsgårdar, svindlade sköna mopedfärder genom evigt ljusa sommarnätter, dammiga grusfotbollsplaner som blir blodiga slagfält för tonårspojkars hedersuppgörelser, svek och brustna hjärtan, till svunna lägre medelklasshem i Stockholms innerstad, kräftskivor i den ödesmättat dimmiga skärgården och inte minst den kanske allra vackraste kärleksscenen i filmhistorien.

Roy Anderssons kärlekshistoria blir navet kring vilken en större berättelse om efterkrigstidens Sverige och dess olika generationer kretsar. Pärs farfar Gunnar (Gunnar Ossiander) är inskriven på ett sjukhem och ska snart få åka hem, men det vill han inte. Där hemma väntar bara ensamheten och med tårar rinnande ner för kinderna förklarar Gunnar högstämt för sina barns familjer att det Sverige han kämpade för, det folkhem Per Albin Hansson lovade honom, inte har förverkligats. Som född under tidigt 1900-tal kan han bara se att drömmen om den jämlika samhällsgemenskap han hoppats på har grusats i ett kallt och ensamt samhälle. Han känner sig som en främling i tillvaron och konstaterar att sådana som han inte hör hemma i den.

Samtidigt är Gunnar oerhört stolt över sin son Lasse (Lennart Tellfelt), som äger en bilverkstad med fem arbetare. Trettiotalisten Lasse tillhör den generation som efter kriget byggt rikets välstånd och därtill själv gjort en klassresa, han utgör nu en ny medelklass av småföretagare och tjänstemän som kunnat ta ett klassprång med avstamp i sin föräldragenerations slit i jordbruket och fabrikerna. Men trots sin verkstad och sin älskade son Pär, är Lasse olyckligt. Den gemenskap som han som ung och tidigare generationer svenskar känt är som bortblåst, han står nu ensam i konsumtionssamhällets helvete och känner att han hela tiden måste leva upp till sin hemmafru Gunhilds (Maud Backéus) växande materiella förväntningar. Livet kretsar kring att köpa saloondörrar till köket och grämas över att de hänger snett samtidigt som pengarna aldrig räcker, allting måste hela tiden bli dyrare och finare för de allt mer traditionsfrämmande svenskar som saknar tidigare generationers kultur och identitet.

Annika kommer från ett annat skikt av den nya medelklassen. Henne pappa, kylskåpsförsäljaren John Hellberg (Bertil Nordström är enastående i rollen) har av Roy Andersson själv beskrivits som en syntetisk och osympatiskt amerikaniserad person, men visst väcker även han våra sympatier. John dränker sin olycka i sprit, jakt och pianospel, han plågas av att aldrig någonsin räcka till. Precis som Lasse känner John att han inte kan möta hustrun Elsas (Margareth Weivers) åtminstone förment materiella behov. Deras äktenskap är mörkt, kallt och gör ont att bevittna. Kränkningarna och de hård orden flödar, åtminstone från Johns sida. Hans drivkraft är friheten från överheten och det enda sättet han tror att han kan nå den på är genom finansiellt överflöd. Inte heller på jobbet duger John längre till och hans dagar där verkar vara räknade. John älskar sin dotter Annika och väser för sig själv: ”Hon ska inte bli någon torpare, hon ska bli rik, rik, rik, så att hon slipper alla djävlar!”.

En av filmens mest fint tecknade karaktärer är Annikas moster Eva (otroligt ömt gestaltad av Anita Lindblom). Likt de andra vuxna karaktärerna präglas hennes liv av en outhärdlig ensamhet, men till skillnad från de andra genomlider hon det helt själv. Eva plågas av psykisk ohälsa och i början av filmen är hon inskriven på samma sjukhem som Pärs farfar Gunnar. Hon sörjer att hon misslyckats i sitt liv, drömmen om att bli flygvärdinna har gått i kras och ingen man har velat bilda familj med henne. Eva är särskilt fäst vid Annikas lillebror Roger (som spelas av ingen mindre än den blivande popsångaren Tommy Nilsson) och längtar hopplöst efter egna barn. Hon känner sig uttittad av gamla skolkamrater som lyckats skaffa allt det där hon så innerligt ville ha och som det obarmhärtiga livet förvägrat henne.

I samband med att ”En kärlekshistoria” blev en enorm publik- och kritikersuccé intervjuades den unge Roy Andersson av den legendariske filmkritikern Nils Petter Sundgren i Sveriges Televisions program Filmkrönikan. Den välfriserade och oklanderligt kostymklädde 27-årigen Roy Andersson berättade med en glödande intelligent blick om sina filmkonstnärliga ambitioner. Han ville underförstått göra rent hus med den gamla hierarkiska genikulten kring sådana som Ingmar Bergman och Alf Sjöberg och skapa en ny sorts varm film gjord med gruppanda och i gemenskap. Själv hade han trots ringa ålder meriterat sig som geniet Bo Widerbergs regiassistent och tillsammans med andra unga filmare skapat ”Den vita sporten” om Båstadskravallerna i samband med att Davis Cup-matchen mellan Sverige och Rhodesia 1968. Dokumentären tilldelades Guldbaggen för bästa film 1969.

Roy Andersson berättar i intervjun att han som tonåring närläste de stora ryska romanförfattarna, den franske mästarnovellisten Guy de Maupassant samt Hjalmar Söderberg och Stig Dagerman med målet att bli en ny stor författare. Men så såg han en rad nya filmer som gjorde honom fri från fördomarna kring filmen, den behövde inte vara John Wayne-västerns, utan förmedla en helt annan mänsklighet. Som 17-åring blir han övertygad om att filmen var mediet att arbeta med och som hade framtiden framför sig.

Det var den varma socialrealismen som tar den vanliga människans liv och strävan på allvar som berörde honom. Italienaren Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven” (1948) och fransmannen Francois Truffauts romantiska ”Jules och Jim” (1962) är viktiga influenser, men framför allt var det de filmer från Sovjet och Östeuropa som kom kring 1960 som fängslade honom. Här finner vi en särskild humanistisk existentialism som också uttrycker en fint framställd, men avgörande kritik mot de realsocialistiska samhällena. Roy Andersson nämner den vitryske sovjetiske filmregissören Iosif Kheifits ”Damen med huden” (1960), en filmatisering av Anton Tjechovs kärleksnovell med samma namn, samt de romantiska krigsdramorna ”Balladen om en soldat” (1959, av ryssen Grigorij Tjuchraij), ”Aska och diamanter” (1958, av polacken Andrzej Wajda) och ryssen Michail Kalatozovs ”Och tranorna flyga”, som tilldelades Guldpalmen i Cannes 1958.

I samma anda vill Roy Andersson genom den mänskliga berättelsen peka mot möjligheten till ett annat samhälle, som är både mer human och effektivt, ett samhälle där alla får komma till sin rätt. Kort sagt, ett socialistiskt samhälle.

I ”En kärlekshistoria” framgår det tydligt att 40-talisten Roy Andersson sätter sitt hopp till de unga 50-talisterna, det är den levande kärleken mellan Pär och Annika som kastar ljus över deras föräldragenerations förstelnande och livlösa tillvaro, full av besvikelser och uppdämd ilska över tillvarons orättvisor.

Mycket av de östeuropeiska förlagornas berättande återkommer i ”En kärlekshistoria”, både den något svart absurda, men ändå varma humorn, och inte minst det ömma och sköra samspelet mellan de älskande.

”En kärlekshistoria” blev en enorm publikframgång, omhuldades av kritikerna tilldelades Guldbaggen för bästa film och nominerades samma år till Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin (men priset delades aldrig ut då juryn avgick efter konflikter).

För de unga stjärnorna Rolf Sohlman (16 år) och Ann-Sofie Kylin (15 år) blev uppmärksamheten överväldigande. De båda spelade sedan förvisso i Jan Halldoffs (”Det sista äventyret”, ”Polare”, ”Jack” med flera) omdiskuterade vänsterpolitiska ungdomsserie ”De hemligas ö” (1972), efter den socialistiske författaren Sven Wennströms (”Trälarna” med fler) roman med samma namn, men därefter försvann de från kameralinsen.

Ann-Sofie Kylin utbildade sig till skådespelerska i mitten av 80-talet och har sedan dess setts i många filmer, teater- och tv-produktioner. Rolf Sohlman spelade under 70-talet i mindre roller ibland annat Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss – det är vår!” (1975) och Ingvar Skogsbergs mäktiga filmatisering från 1976 av Per Anders Fogelströms roman ”Mina drömmars stad” (1960). Sedan 1990-talet har Rolf Sohlman själv regisserat tv-serier och reklamfilm.

Den ungdomsskådespelare som något oväntat fick fart på karriären efter filmen var Björn Andrésen, som spelade en av Pärs kompisar. Han fick året därpå sedan spela den fagre ynglingen Tadzio i italienaren Luchino Viscontis uppmärksammade filmatisering av Thomas Manns kortroman ”Döden i Venedig”. Den bildsköne Björn Andrésen blev utsedd ”världens vackraste pojke” och fick därefter en karriär som popsångare i Japan och har sedan varit verksam som musiker och spelat roller i många svenska filmer.

Roy Andersson själv spåddes förstås en lysande framtid. Han själv såg ”En kärlekshistoria” med dess relativt konventionella berättande som en väg för att göra mer experimentell och vågad film. Roy Anderssons nästa långfilm blev det nattsvarta dramat ”Gilliap” (1975). Trots en demoniskt skicklig Tommy Berggren i huvudrollen fick filmen ett svalt mottagande av kritikerna och publiken uteblev, kanske kände de inte igen sig eller så var filmen en alltför verklighetsnära beskrivning av dess samtids Sverige. För Roy Andersson innebar det 25 års exil från filmindustrin och Ingmar Bergman uppmanade sin unge rival att aldrig mer göra film. Det var bara den svenska författaren och akademiledamoten Lars Forssell som hyllade ”Gilliap” som en djupsinnig essä över människans livsvillkor och jämförde Roy Anderssons filmiska vision med lyskraften i Göran Sonnevis och Gustaf Frödings poesi. I efterhand har ”Gilliap” våldsamt omvärderats och ingår nu som en självklar del i svensk filmkanon.

I stället skapade en av Sveriges främsta filmskapare främst reklamfilmer och kortfilmer under 80- och 90-talet till dess att han som 57-åring storstilat kom tillbaka vid det nya milleniets början med ”Sånger från andra våningen” (2000). Filmen inledde den så kallade ”Levandetrilogin” följd av ”Du levande” (2007) och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” (2014). Utifrån sitt sätt att göra reklamfilm hade Roy Andersson nu skapat ett surrealistiskt absurt montageuttryck där han i separata scener med en sylvasst svart humor dissekerar det moderna svenska konsumtionssamhället och blottar tillvarons meningslöshet och människans bottenlösa ensamhet. Senare i år kommer hans nya film ”Om det oändliga” som är gjord i samma anda.

Vi känner igen de humoristiska och absurda stämningarna från Roy Anderssons östeuropeiska förebilder och framför allt debutverket ”En kärlekshistoria”. Sättet att i levandtrilogin blottlägga den underliggande chauvinistisk nationalism och de fascistoida, rent av nazistiska, tendenser i det svenska samhällsbygget återfinner vi i scenen där en ceremoni på Johns arbetsplats öppnas med att Dagfin Malm sjunger hymnen ”Morgon”, Eijnar Eklöfs vackra tonsättning av Karl Gustav Ossiannilssons nationalromantiska dikt.

Roy Andersson har med åren uppmärksammats internationellt, inte minst i John Waynes hemland där prestigefyllda Museum of Modern Art i New York 2009 visade hans filmer (inklusive ”En kärlekshistoria”) som exempel på moderna konstverk i sin egen rätt, men ratade Ingmar Bergman som museet uppfattade inte nådde tillräckligt hög konstnärlig nivå. Och utöver den fantastiska regin och skådespelarinsatserna gör Jörgen Perssons realistiskt sköna foto och Björn Isfälts internationellt omhuldade musik helt klart ”En kärlekshistoria” till ett helgjutet konstverk njutbart för sinnet även bortom själva berättelsens ram.

Med sin romantiska film ville Roy Andersson få svenskarna tillbaka till biograferna, han beskrev 60-talet som ”fåtöljens decennium” där människan hade börjat fjärma sig från anda och suttit hemma och stirrat in i tv-rutan i stället för att uppleva film tillsammans med andra framför vita duken.

I kväll möts vi klockan 18 när en ”En kärlekshistoria” visas i Kulturredaktörens val på Elektra. Som vanligt inleds visningen med att jag presenterar filmen.

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.