Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturredaktörens val: Den blodiga snaran – pastoral skräck i inbördeskrigets England

Artikel 5 av 7
Kulturredaktörens val
Visa alla artiklar

”Lämna dina barn hemma och om du är känslig bli kvar där med dem!”, löd varningstexten på affischen till ruskiga ”Den blodiga snaran” när den gick upp på biograferna 1968.
I kväll visas Michael Reeves mästerverk i Kulturredaktörens val på Elektra. En pastoral skräckfilm och studie i mänsklig ondska som utspelar sig i vackra Östangeln under engelska inbördeskrigets skälvande tid.

Under den omtalat stormiga inspelningen av ”Den blodiga snaran” hamnade stjärnan Vincent Price och den unge lovande filmskaparen Michael Reeves ständigt i luven på varandra. Den 56-årige Price tyckte inte om att bli regisserad av den blott 24-årige Reeves, som mycket hellre sett att britten Donald Pleasence (som då hade briljerat i filmer som ”Den stora flykten”, ”Mannen från Nasaret” och framför allt som Bondskurken Ernst Stavro Blofeld i ”Man lever bara två gånger”) i rollen, men nu fick dras med en gammal amerikansk skräckskådespelare som hade sina bästa dagar bakom sig och vars lön ätit upp en stor del av filmbudgeten.

Redan när Price och Reeves möttes första gången förklarade den unge regissören öppet att han verkligen inte ville ha stjärnan i sin film. Price försökte i sin tur mästra sin uppkäftige mobbare genom att säga: ”Jag har gjort 87 långfilmer, hur många har du gjort? Reeves svarade spydigt: ”Jag har gjort tre bra”.

Det påståendet var inte helt sant, även om Reeves betraktades som ett löfte för brit

tisk film. Underbarnet hade på egen hand gjort filmer redan som liten och envetet strävat efter att få arbeta med det som vuxen. Redan då hade hans vän Ian Ogilvy spelat i dem och hans skulle sedan bli Reeves trogne följeslagare genom karriären.

Efter studierna sökte Reeves upp sin favoritregissör amerikanen Don Siegel, som då framför allt var känd för sin klassiska science fiction-film ”Världsrymden anfaller” (1956) och som sedan skulle röja stora framgångar med filmer som ”Dirty Harry” (1971) och ”Flykten från Alcatraz” (1979). Siegel såg omedelbart Reeves begåvning och anställde honom som sin assistent.

Därefter medverkade Reeves som regiassistent i amerikanen Warren Kiefers mindre framgångsrika skräckfilm ”Castle of the Living Dead” (1964) med legenden Cristopher Lee i huvudrollen. Den spelades in i Italien och gav Reeves möjligheten att också göra sin egen första långfilm ”The She Beast” (1966). Det är tvärtemot Reeves uppfattning inte alls en bra film, men den är intressant att se för att förstå hur hans skapande utvecklades.

”The She Beast” är minst sagt en tunn och schablontung historia. Ett nygift brittiskt par (Barbra Steele och Ian Ogilvy) är på bröllopsresa i Transsylvanien där de av en slump råkar på den alkoholiserade greve von Hellsing (John Karlsen), var släkt kämpat mot trolldom och djävulsdyrkan i trakten i århundraden. Snart dras det unga paret in de mest rysliga och övernaturliga händelser. Superstjärnan Steele hade då redan spelat i italienaren Mario Bavas banbrytande gotiska skräckfilm ”Djävulsmasken” (1960) och Federico Fellinis surrealistiska komedi ”8½” (1963). Reeves hade bara råd att betala henne en dagslön på 80 000 kronor i dagens penningvärde, så alla hennes scener spelades in under en dag av de 21 inspelningsdagarna.

Även om filmen välförtjänt fick dålig kritik kunde Reeves återvända till England där han skapade pärlan ”The Scorcerers” (1967), en synnerligen obehaglig skräckhistoria och fantastisk samtidsskildring av ”swinging London”. Den här gången arbetade Reeves med den engelske skådespelarlegenden Boris Karloff, mest känd för sin gestaltning av Mary Shelleys Frankensteins monster i flera filmer under 30-talet, samt Catherine Lacey, en i huvudsak framgångsrik teaterskådespelerska som också spelade i Alfred Hitchcocks klassiska thriller ”En dam försvinner” (1938), ofta omnämnd som en av de bästa brittiska filmerna som gjorts.

I ”The Scorcerers” spelar de det åldrande paret Marcus och Estelle Monserrat. Mer eller mindre isolerade i en liten lägenhet i London sörjer de att Marcus forskning inom hypnotisk medicin aldrig blivit accepterat och de vill förverkliga hans experiment. Samtidigt lever den unge antikvitetshandlaren Michael Roscoe (Ogilvy) livet i storstadens nattliv och är hela tiden på jakt efter nya kickar, drogerna och den sexuella frigjordheten är inte nog. En kväll råkar han på Marcus som erbjuder honom att få ta del av en helt ny upplevelse. Michael följer med den gamle mannen hem och där utsätts han för ett hypnotiskt experiment som innebär att paret Monserrat tar kontroll över hans sinne. Marcus och Estelle kan nu känna Michaels känslor och styra hans tankar och handlingar. Marcus vill använda hypnosen till något gott, men Estelle inser att hon nu har möjligheten att leva ut de mest mörka lustar genom den unge Michael och snart driver hon honom till att göra de värsta tänkbara ting.

”The Scorcerers” är en riktigt ruskig film som på ett spännande vis kommenterar tidsandans nihilistiska hedonism och vilsenheten hos den brittiska efterkrigsgenerationen. Den rosades av kritikerna och framför allt uppmärksammades och prisades Lacey för sitt demoniska skådespeleri.

Efter framgången med ”The Scorcerers” blev Reeves erbjuden att göra en långfilm baserad på Ronald Bassets historiska roman ”Witchfinder General” (1966), om häxjägaren och massmördaren Matthew Hopkins som i skuggan av engelska inbördeskriget härjade fritt och bragde 300 oskyldiga människor om livet innan engelska domstolar till slut fick stopp på vansinnet. Om ”The She Beast” var en klassisk skräckfilm och ”The Scorcerers” en sorts samtidskommentar, så innebar ”Den blodiga snaran” det slutliga steget att överskrida genrefilmens gränser och skapa något helt nytt genom att leka med olika stilkonventioner och skapa en historisk rysare. På så vis skulle Reeves film bli en av de mest personliga och egenartade i den brittiska filmhistorien.

När den engelske filosofen Thomas Hobbes i sitt klassiska verk ”Leviathan” (1651) beskrev det statslösa naturtillståndet som "ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort", var det hur hans England faktiskt blev under inbördeskriget med extrema övergrepp på civilbefolkningen som han beskrev. Det helvetet gestaltar Reeves i sin film.

Året är 1645 och bedragaren Matthew Hopkins (Vincent Price) färdas runt i landet och påstår sig vara en av staten utsänd häxjägare. Det brittiska samhället är hårt sargat av inbördeskriget och befinner sig upplösningstillstånd. Frånvaron av lag och ordning gör det möjligt för den manipulative och maktgirige Hopkins att piska upp våldsamma stämningar bland den vidskepliga och oroliga befolkningen. Tillsammans med den närmast sexualsadistiske assistenten John Stearne (Robert Russell) rider de från by till by och tar betalt för att peka ut häxor och djävulsdyrkare i befolkningen, erkännandena får de ur dem genom brutal tortyr och sedan dödas deras offer i de mest fruktansvärda avrättningar.

Hopkins och Stearne vet att de kan använda det folkliga missnöjet och vända det även mot maktens och kyrkans män. Men de tar vatten över huvudet när de beger sig till byn Brandeston och anklagar prästen John Lowes (Rupert Davies) för att vara i förbund med djävulen. Lowes är lojal mot kungen och har redan ett ansträngt förhållande till de allt mer antiklerikala byborna och de hjälper Hopkins att fängsla och tortera honom. Dennes brorsdotter Sara (Hilary Dwyer) bor hos honom och hon lyckas med kvinnlig list först få Hopkins att tro att hon bara är hittebarn och en tjänsteflicka hos prästen, men snart tvingas även hon in i ett skräckvälde av tortyr, våldtäkter och mord som slår sina klor i den lilla byn.

Sara är bortlovad till det unga rundhuvudet (namn på Oliver Cromwells och parlamentets soldater) Richard Marshall (Ogilvy). Han lämnade byn som enkel bondpojke och återkommer som härdad kapten. När han får veta var som hänt bestämmer han sig för att hämnas och göra slut på Hopkins och Stearne en gång för alla.

“Den blodiga snaran” var en tämligen kontroversiell film när den kom. Den brittiska censurmyndigheten hade först efter flera stora omskrivningar av Reeves manus tillåtit att filmen över huvud taget spelades in och därefter klippt ner den kraftigt när den var färdig. I den första censorns utlåtande beskrev denne filmens upphovsmän som ”apor” och bedömde att den var ”fullständigt djurisk” och ”makaber”.

Filmen vållade också debatt bland kritikerna om huruvida så mycket våld och ohyggligheter var nödvändigt att visa för att berätta historien och spegla det engelska inbördeskriget. Många hävdade att den var spekulativ och sadistiskt och skildrade våld och övergrepp av kommersiella skäl.

Inspelningen präglades som sagt av en våldsam motsättning mellan Reeves och Price. Reeves terroriserade Price genom att i små detaljer kritisera honom för hans sätt att föra och röra sig och utsatte honom för livsfarliga situationer i olika dramatiska scener. Samtidigt var Prices eget uppträdande föga professionellt, han dök upp berusad till inspelningen och Reeves uttryckte öppet att han ville ta skådespelaren av daga.

Efter att filmen blev klar och Price fick se den så förstod han till slut Reeves regi och berömde den unge filmskaparen i ett tio sidor långt brev för en otrolig film och de försonades. Genom Reeves envetna klagomål gjorde Price en av de bästa rollerna i karriären, Hopkins framträder i en stillsam och eftertänksam ondskefull gestalt som har något både beräknande och skenheligt över sig. Inte minst blir Price samspel med den mer brinnande spontane och perverst utlevande Russell djävulskt olycksbådande, de två psykopaterna ogillar varandra, men är båda beroende av den andre för att få leva ut sin ondska.

Filmens musik blev särskilt uppmärksammad, den skrevs av den unge kompositören Paul Ferris, som tidigare också arbetat med Reeves med ”The Sorcerers”. Ferris hade bland annat skrivit hitlåtar åt popartister som Cliff Richard och The Shadows, men till ”Den blodiga snaran” komponerande han mörkt romantiska teman influerad av engelsk folkmusik. En del har också påpekat att Ferris musik påminner om den som italienaren Marcelo Giombini skrev till spagettivästerns och italienska skräckfilmer under 60-talet. Själv var Ferris inte nöjd med inspelningen av musiken då han ville få den autentiskt framförd med instrument från 1600-talet, men i stället fick den framförd av en modern orkester med 55 musiker.

”Den blodiga snaran” har också beskrivits som en sorts metaforisk västernfilm, men i stället för 1800-talets USA utspelar den sig i 1600-talets England och det amerikanska inbördeskrigets har ersatts med det 200 år äldre engelska inbördeskriget. Det skjuts med flintlåspistoler, rids på hästar, en åtminstone inledningsvis tydlig uppdelning mellan gott och ont, samt en stark hämndberättelse.

Filmen är oerhört vackert filmad och blev den nederländske fotografen John Coquillons genombrott. Han hade tidigare uppmärksammats för sitt arbete med naturdokumentärer från Afrika och skulle efter ”Den blodiga snaran” inleda ett långt samarbete med den amerikanske mästerregissören Sam Peckinpah och filmade också Douglas Camfields populära tv-film ”Ivanhoe” 1982.

Genom Coquillons lins får vi uppleva det som kallats ”pastoral skräck” där det gröna engelska landskapets skönhet kontrasterar mot den blodsutgjutelse som befläckar det. Reeves har just hyllats för sin förmåga att förmedla känslan av fullständig samhällskollaps i sin film, när vi ser den upplever vi inte att det finns någon som helst trygghet och ordning någonstans. Bara den starkes rätt råder, eller ”allas krig mot alla”, som Hobbes uttryckte det. Den vackra naturen får ett närmast utopiskt skimmer i förhållande till den mörkt tragiska ödesbundenhet som löper genom filmen. Den förtvivlande människan framstår som förfallen och degenererad mot den fridfulla grönskan. ”Den blodiga snaran” influerade sedan flera skräckfilmer under 1970-talet, inte minst Robin Hardys klassiker ”Dödlig skörd” (1973) och andra rysare som utspelade sig i den förtrollande sköna engelska landsbygden.

Ett centralt i ”Den blodiga snaran” är vidskepelsens makt och häxprocessernas grymhet. Här har många också uppfattat att Reeves speglar sin samtid, filmen blir en kommentar till både McCarthyismens politiska förföljelser och Vietnamkrigets cyniska grymhet. Filmen är en studie i mänsklig ondska, inte bara maktfullkomlighetens sadism, utan också hur hämndbegäret förstör och slukar själar i dess mörker.

Bland kritikerna och historikerna pågår fortfarande diskussionen om hur pass väl Reeves fångar hur det faktiskt var under engelska inbördeskriget. Somliga har hävdat att den återger det då sönderfallande brittiska samhället på ett riktigt vis, medan andra avfärdat den på den punkten helt.

Reeves film var förhållandevis billig att spela in och blev en stor framgång hos publiken, inte minst i USA där den över huvud taget inte censurerades. I dag betraktas ”Den blodiga snaran” som en av de bästa engelska filmerna och en av de främsta skräckfilmerna som gjorts. Den inflytelserike brittiske filmhistorikern och kritikern Derek Malcolm har i sin filmkanon räknad in den bland de hundra viktigaste verken i filmhistorien. Filmen känns skrämmande samtida i sitt sätt att framställa vidskepelsens och masslögnens ondska.

Men den engelska filmens hopp släcktes snabbt. Efter ”Den blodiga snaran” drabbades Reeves av depression och sömnsvårigheter och den 11 februari 1969 fann hans städerska honom död efter att ha tagit en överdos av läkemedel. Han blev 25 år gammal.

I kväll visas ”Den blodiga snaran” i Kulturredaktörens val på Elektra. Som vanligt inleds visningen med att jag presenterar filmen.

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.