Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturdebatt: Patriarkatets genusdoktrin är tusentals år

Angående debatten kring Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns uppmärksammade bok "Genusdoktrinen" diskuterar Västeråsprästen, teologen och feministen Agneta Lejdhamre om språkets roll för våra föreställningar om kön och vikten av att kämpa för jämställdheten.

"Genusdoktrinen", är titeln på en nyutkommen bok av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn. Med ordet doktrin anslås tonen av att det rör sig om en påtvingad, odiskutabel lärosats, i detta fall om kön/genus. Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte vare sig resonera eller argumentera om de konkreta exempel som ges i boken. Däremot kan jag en hel del om jämställdhet mellan könen både nu och bakåt i historien, om åtgärder för att öka jämställdheten, om stoppklossar för jämställdhet, om språkets roll som ett medel att skapa föreställningar om kön. Därför vill jag dela med mig av sådant som kan vara bra att ha ett hum om för den som vill tänka fritt kring på temat jämställdhet.

Vi vet (nästan) alla hur det började. Gud skapade mannen, av hans revben skapades kvinnan. Lierad med ormen, lömsk och illvillig, förknippad med kvinnans förförelsekonster och sexualitet, lyckas hon fresta mannen att äta det där förbjudna äpplet. Båda portas från paradisträdgården.

Snopet förvisso, men kvinnan som förförisk fresterska, med problematisk sexualitet blir en bra historia att falla tillbaka på under historiens gång. Kvinnan ses visserligen som nödvändig men ändå som en lägre stående variant. ”Han” är normen, med Medelsvensson som sentida ättling i rakt nedstigande led.

Beviset för mannens överlägsenhet låg i hans säd. Där fanns mänskolivet i sin linda. Kvinnans uppgift var att härbärgera denna livens säd till ett fullgånget barn! Först under sena hälften av 1800-talet upptäcktes ägget. Mannens unika betydelse kom på 300-talet f. Kr. att fastställas av filosofen Aristoteles. Enligt honom avgjordes fostrets kön av temperaturen inne i mamman: hög temperatur, fostret utvecklas fullt ut till en pojke; svalare inombords, ofullständig fosterutveckling, en flicka såg dagens ljus.

Ett kliv framåt och vi träffar Jesus. Av evangelierna att döma gjorde han sitt bästa att uppvärdera personer med lägre människovärde såsom kvinnor, tullindrivare och prostituerade. Men den av hans efterföljare, som var snabbast med skrivdonen, aposteln Paulus, hävdade bestämt: Liksom Kristus är mannens huvud så är mannen kvinnans huvud.

Runt skiftet till 200-talet efter Kristus återfinns Tertullianus, med omstridd teologi, likväl ansedd som kyrkofader. Frankt förklarade han kvinnans sköte vara porten till helvetet. Cirka 1000 år senare uppträder lärdomsgiganten Thomas av Aquino. Storsint nog tillerkände han kvinnan viss förmåga till tankeverksamhet. Men mannen som överhuvud behåller sin position.

Nästa att nämna i sammanhanget är J.J. Rousseau, upplysningsfilosof, verksam på 1700-talet. Enligt hans mångomtalade uppfostringshandbok Émile ska barn uppfostras fritt, utan påverkan av någon auktoritet. Dock enbart pojkar. Flickors uppfostran syftar till att de ”ska bli följsamma, gladlynta och anpassningsbara. Hennes vilja ska tidigt böjas efter föräldrarnas, såsom sedan hennes vilja ska böjas efter hennes blivande makes.”

Med snabbspolningen ovan genom historien har jag illustrerat hur några mycket namnkunniga ”kulturmän” har tolkat mannens överhöghet, det vill säga har uppträtt som upprätthållare av en uråldrig genusdoktrin.

”Det var då det.” hör jag någon invända. Men jämför exempelvis ”att ro som karl” med ”att ro som en kärring”, ”mannen på gatan” med ”kvinnan på gatan”, ”gemene man” med ”gemena kvinna”. Eller ta fram närmaste kortlek och granska de ”klädda korten”. Begrunda sen exempelvis fenomenet att tjejer blir kallade hora. Försök hävda att detta är förflugna tillfälligheter som bara råkar likna forntida föreställningar om kvinna och man. Försök även påstå att språket inte både speglar och vidmakthåller värderingar.

Ingen kan bestrida att mannen varit synnerligen påhittig i sina intellektuella krumbukter för att motivera att han i alla avseenden har framträtt som en bättre variant av människa än kvinnan, mer lämpad än kvinnan i snart sagt allt som inte rör omsorg om barn och andra behövande. Till detta är hon så oerhört lämpad att omsorgsarbete nästan kan ses som sin egen belöning. Eller i varje fall behöver det inte betalas som andra, mer ”manliga” verksamheter. ”Gånge hatt till och huva från”, heter det i den medeltida Östgötalagen. Lika arvsrätt för söner och döttrar infördes först 1846. Principen om lika lön för lika arbete är ännu inte konsekvent genomförd. Östgötalagens anda tycks svårutrotad. Fortfarande föds vi in i ett samhälle där somligt redan är förutbestämt. Eller påverkade av den gamla genusdoktrinen från paradiset.

Osökt tänker jag på nationalekonomen Knut Wicksell. I början av förra seklet, med anledning av att kvinnor som lärare erhöll lägre lön än män ironiserar han: ”Men som en kvinnas matlust är så liten/har mannen i sin vishet ordnat så/Att också frukterna av kvinnofliten/I rättvis proportion må vara små.”

Några åtgärder för att jämna ut de fåror av urgammal könsuppfattning återfinns i regeringens propositionen ” Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft” (2016/17:50). Fem sidor av 167 ägnas åt jämställdhet. I korthet ges högskolan följande uppdrag: att se till att ungefär lika många kvinnor som män finns som sökande till attraktiva tjänster; att ta tillvara hela befolkningens intellektuella forskarförmåga och kapacitet. På ett mer generellt plan måste genusperspektiv integreras i all forskning. Det sistnämnda förefaller vara särskilt förargelseväckande.

Genusperspektiv kan liknas vid ett verktyg bland andra i ”lådan” metodkunskap. Sådan kunskap är ofta ämnesöverskridande, sambandet till den egna, aktuella forskningen kan därför vara svårt att upptäcka, åtminstone för den forskningsovana. Det innebär att alla kunskapsområden har att granska sina egna utgångspunkter för att upptäcka om och i så fall vad i det egna kunskapsfältet som fortfarande gynnar den historiskt givna snedbedömningen av kvinnors och mäns prestationer. Eller bias, som det heter i forskningssammanhang.

Det är inte omöjligt att några åtgärder till följd av detta kan ha slagit fel och att Arpi och Wyndhamn lyckats pejla in några sådana. Konstigt vore det annars, eftersom det handlar om att tillämpa ny kunskap, som alla ännu inte är förtrogna med. Men genusperspektiv som metod betyder att minimera risken att forskaren trampar på i de ullstrumpor jag exemplifierat med ovan.

Dock, nämn någon förflyttning mot jämlika villkor för kvinna och man som inte stött på patrull. Inte oväntat har uppmaningen att tillämpa ovan anförda proposition utlöst en närmast panikartad ryggmärgsreflex, i synnerhet från högerhåll. Blotta misstanken att något vad som helst kan medföra ett nytt normaltillstånd, där en man riskerar att förbigås, tycks hotfull och snudd på kränkande. På sätt och vis är motståndet begripligt. Ty på spel står den syn på kön, den genusdoktrin som har rötter i en mångtusenårigt normaltillstånd, i många fall liktydig med positiv särbehandling av män.

Möjligen är det där skon klämmer!?

Agneta Lejdhamre, teologie doktor och präst

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel