Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kerstin mötte kråkan som diggar Robert Wells

Artikel 278 av 300
Folk
Visa alla artiklar

”Den fan lever än”. Så svarade Mia Grip med skämtsam röst när tidningen berättar att en läsare hört av sig och vill veta hur det gått för den tama kråkan. Vi gjorde ett besök och fick träffa den personliga fågeln igen och hennes familj.

Annons

– Biter kråkan Kerstin om hon håller i henne när vi fotograferar?, frågar jag.

– Nä, men det är stor risk att hon bajsar, säger Mia och sträcker fram fågeln.

Minneskortet fylls med motiv av Kerstin Sohlén och Kråk-Ann, tills den senare bestämmer sig för att det får vara nog. Hon vrider på huvudet och nyper tag i skinnet på Kerstins hand med sin långa, svarta näbb – ett effektivt sätt att bli nedlyft på stenplattorna igen.

Vi står utanför Mia Grips hus, i den väl inhägnade uteplatsen och studerar Kråk-Ann som räddades till livet av Mia för 21 år sedan, när en flock vuxna kråkor anföll ungen på åkern.

2004 skrevs en artikel om Mia och kråkan. Kerstin läste artikeln, klippte ur den och sparade den. För några veckor sedan fick hon en ingivelse, kontaktade redaktíonen och talade om att hon ville veta hur det hade gått för kråkan.

Så här är vi nu igen.

Mia berättar för Kerstin om hur hon räddade den lilla fågelungen för 21 år sedan. Kråkungen var illa tilltygad och Mia ville ge henne ett värdigt slut.

Men efter att kråkan matats med speciell föda för kråkor en gång i timmen dygnet runt i veckor och hållits varm, hämtade hon sig och började växa sig stor och stark.

Men flyga har hon inte kunnat sedan den där dagen på åkern, och klorna är deformerade.

Den tilltufsade kråkungen är nu en mogen 21-årig kråkdam med alldeles egen vilja och med en egen plats i det öppna utrymmet ovanför dörren i Mias kök.

När det blir för långsamt i boet flaxar Kråk-Ann ner på golvet och struttar omkring med de andra djuren i huset. Passar sig inte hunden Lill-Ann kan kråkan smyga sig på bakifrån och nypa Lill-Ann i svansen. Katten Niss-Ann har lärt sin läxa och håller sig undan från den långa näbben. Mia berättar att Kråk-Ann gillar Robert Wells och Rhapsody In Rock. Filmmusiken till Madagaskar är en annan favorit. Då rycker det i henne och hon liksom dansar på kråkors vis. – Lagar jag mat är hon som en levande äggklocka. När nånting kokar upp på spisen skriker hon, säger Mia.

Kråk-Ann har behandlats av veterinärerna på Strömsholms djursjukhus.

– Hon ryckte trådar ur en kudde när hon var ung och trådarna snodde sig runt hennes tunga. Hade de inte fått bort trådarna, hade hon ju dött, säger Mia och berättar att veterinärerna frågade vad hon skulle ha kråkan till.

– Jag svarade att den ska jag äta upp, säger hon och skrattar till.

– Men sen var jag ju tvungen att säga som det var. De såg så förvånade ut, säger Mia.

Kråk-Ann har nu fått nog av uppmärksamheten och struttar iväg mot sommarmöblerna. I skydd under soffan slår hon sig till ro.

– Det kostar på att vara linslus, säger Kerstin när kråkan försvinner in under soffan.

I träden längre in i trädgården för skatorna liv.

– Jag matar skatorna också här ute och när maten är slut, hoppar de in i hallen och skriker. Då vill de ha mer, säger Mia som om det vore den naturligaste sak i världen att se till att djur och fåglar i grannskapet alltid har det bra.