Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Öppet brev om att bli gammal i Köping i dag

Öppet brev till kommunledningen:

Åldern har tagit ut sin rätt, du lämnar nycklarna till ditt hem där du bott i så många år, en hel livstid. Kanske har du en demenssjukdom så du förstår inte riktigt vad som händer. Du är rädd.

Kanske är du fullt klar och medveten om vad som händer men dina barn kör dig i rullstol, du kan inte gå, kanske en stroke har gjort sig förlamad. Du är rädd.

Ett rum har möblerats åt dig med några få av dina tillhörigheter, en vårdsäng, inte din egna sköna säng, står i rummet. En trött undersköterska välkomnar dig, om hon har tid. Du har sett en man i korridoren som vankar av och an, skäller och gormar, en annan personal, en ung kille, mörk, försöker få mannen med sig, få honom lugn, men det blir bara värre för den arge gamle mannen förstår inte vad ”den otäcka pojken” säger. Du är rädd.

Den trötta undersköterskan säger att hon snart kommer tillbaka och lämnar dig i rummet. Du väntar, sitter i din rullstol. Tv:n står i ett hörn men du vet inte var fjärrkontrollen är. Du väntar. Hör steg i korridoren som kommer och går, men ingen kommer till dig. Efter en evighet kommer en annan undersköterska och rullar ut dig till matsalen, gamla trötta människor sitter vid bordet. En av dem kan inte äta själv utan blir matad, har svårt att svälja, sätter i halsen, hostar. Segt slem och mosad mat rinner ner för hennes haka. Personalen verkar inte ha tid med dig, du får mat upplagd på en tallrik. Du vill prata, fråga saker, men ingen har tid just nu. "Vi får prata sen" säger en äldre kvinna med stressad uppsyn och försvinner in på ett rum med en matbricka. Flickan som matar slevar i, väntar, torkar, börjar om.

Du äter din mat som inte smakar något. Omgiven av folk har du aldrig känt dig så ensam. Du tittar på de andra vid bordet, trötta, tomma blickar. Du ligger i sängen på kvällen efter att två personal som du aldrig träffat har lyft dig till sängen, klätt av dig, tvättat ditt underliv och satt på dig en ren blöja. De var snälla och jobbade vant och effektivt, men det var en obehaglig upplevelse för det var nya människor, en ny plats, en ny rutin. Du är rädd.

Om några veckor sitter du vid bordet med tom blick och äter maten som smakar ensamhet. Du har inte fått någon promenad sen du flyttade in för personalen hinner inte med, det är sällan någon hinner sitta med dig och bara prata. Du förstår inte varför de som bestämmer, politikerna, inte skjuter till mer pengar till äldreomsorgen. I bakhuvudet viskar en röst, "Varför gjorde jag inget åt det här?"

Den osynliga undersköterskan

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel