Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Landet som svek

Annons

14 februari 2015 träffade jag honom för första gången, då var han 14 år. En blyg, artig pojke som hade tagit sig den långa vägen från Afghanistan till Kungsör.

Han fick böja skolan och kämpa med svenska språket liksom engelskan. Övriga ämnen var heller inte lätt för honom eftersom han hade väldigt kort skolgång med sig i ryggsäcken . Fotboll var hans stora intresse. Jag fick förmånen att bli hans gode man. Redan efter knappt två år på introduktionsklass hade han kämpat ihop betyg för att kunna komma in på gymnasiet. Sökte en treårig utbildning för att bli yrkeschaufför vilken han också blev antagen till.

Efter cirka ett år hörde "deportationsverket" av sig och det var dags för utredningssamtal. Där i Uppsala träffade vi en kvinnlig utredare med taggarna utåt. Hans offentliga biträde behagade inte att närvara personligen utan sände en kollega. Nåväl tiden gick, han spelade fotboll, pluggade och började på gymnasiet .Efter lång väntan kom protokollet från deportationsverket, vilket vi nu med advokaten gick igenom och korrigerade. Ytterligare väntan och så kom beskedet två dagar före julafton. Han skulle inte få stanna i Sverige. Bland annat hakade utredaren upp sig på att pojken inte kunde uppge hur lång tid det tog att köra bil från hembyn till Kabul. Han var då ca 12 år. Hur många barn kan uppge det? Det fanns ytterligare små saker som inte passade utredaren.

Den öppna och glada pojken blev mer inbunden. Vissa stunder ville ha strunta i allt. Men med samtal med mig och personalen där han bodde så fortsatte han kämpa. Fortsatte i skolan och det gick bra. Fotbollen däremot orkade han inte med utan det avtog allt mer. Avslag också på överklagan två gånger. Nu blev vi kallade till så kallade återvändaresamtal. Han fick uppgifter som att kontakta familj och vänner i Afghanistan. Detta trots att han hela tiden berättat att han inte hade någon kvar där. Dom befann sig i Iran illegalt .Han försökte utföra uppgifterna som lades på honom efter bästa förmåga. När möjligheterna att överklaga inte gick längre, så lämnade vi in verkställighetshinder samt en film där hans mamma intygar att dom finns i Iran och att det stämmer som pojken säger, samt en kopia på hotbrev från talibanerna.

Det blev till och med inhibition med ny advokat men inget hjälpte. "Deportationsverket" menar hela tiden på att allt som sägs och lämnas in är lätt att förfalska. Han klarade första året på utbildningen till chaufför utan problem. Men hotet från deportationsverket kom allt oftare. Till slut sa han till mig, skit i allt jag får ingen chans. Sen en dag var han borta. Fick höra efter någon vecka att han blivit tagen av polis i Tyskland och satt i förvar. Han släpptes efter 40 dagar, eftersom Tyskland inte sänder tillbaka till Afghanistan vilket resultatet blivit om han skickats tillbaka till Sverige. Sedan dök han upp i ett annat land som resonerar lika som Tyskland. Han har nu efter lång tid ändock en bostad enligt egen utsago men ännu ej fått börjat skolan, ej heller någon inkomst. Hela jag gråter när jag tänker på allt detta

Vi har röstat till EU och en tid nu har vi hört hur bra en del partier är på jämställdhet, solidaritet, barnkonvention med mera.

Jag säger som Magnus Uggla i en av sina låtar. ”Jag mår illa, jag mår illa”.

När jag skriver det här fyller han 19 år där han befinner sig. Grattis. Jag glömmer dig aldrig.

Görel

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel