Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Kultur inte bara för medelklassen

Artikel 5 av 10
Kultursverige krackelerar
Visa alla artiklar

Annons

I förra veckan skrev Erik Jersenius en krönika om kulturlivet i Västmanland. Det finns mycket där som jag håller med om. Några saker vill jag dock bemöta. Jag arbetar sedan tio år som Museichef i Köping, och innan dess sjutton år på Västmanlands läns museum. Jag blir både ledsen och upprörd över att läsa gamla fördomar och felaktigheter som att museerna är rena medelklassreservat, och att produktiviteten i musiklivet är låg.

Det är inte bara den besuttna medelklassen som besöker museerna.

Det viktigaste vi gör på till exempel Köpings museum är att undervisa de 2 000 elever som kommer till Köpings museum varje år. De är inte handplockade ur en privilegierad elit, och de fattiga barnen lämnas inte kvar i skolan.

Nästan alla offentliga museer i Sverige har bedrivit eller bedriver ambitiösa projekt eller permanent verksamhet i så kallade utanförskapsområden. Inte sällan på befintlig budget. Varje år passerar på Köpings museum mellan 100-200 elever från kompetenscenter, vilket ska jämföras med att det i medeltal går 400 elever där per år.

Vi bedriver även pedagogisk verksamhet i äldreomsorgen för att motverka till exempel Alzheimer.

Ganska stora delar av våra samlingar kan man nu ta del av över Internet, till exempel via Fornsök eller Digitalt Museum. På olika sociala grupper diskuteras och skapas kunskap om äldre fotografier i en skala som överträffar den professionella sektorn med ljusår.

En stor del av detta har vuxit fram under de senaste tio åren, utan att vi fått något tillskott i budget för mer personal. Jag tror det är 25 år sedan museet senast fick förstärkning. Sinfoniettan har på motsvarande sätt visat sig kreativa och når ny publik. Och, nej, Bach spelas sällan på samma sätt varje gång. 

Det är tråkigt att varje kostnadsökning inom kultursektorn ifrågasätts mer än inom andra sektorer. Det handlar nästan aldrig om några större summor. Hur kan varje krona som läggs på kulturen, väga hundra gånger mer än när de läggs på annat?

Dessutom, kvalitet kostar, och alla tjänster som utförs av kvalificerade hantverkare eller konsulter tar sin tid, oftast för att de inte kan ersättas av automatiserade system eller okvalificerad arbetskraft. 

Vill man att kulturen ska vara tillgänglig för alla, kan man inte som Dag Celsing föreslår, centralisera den ännu mer. Ska all kultur centraliseras och i så fall i ännu större utsträckning vara till för den medel- och överklass som både har råd och möjlighet att ta del av den?

Roy Cassé

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel