Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Ingen frågar var det gör ont"

Högt hörs röster med åsikter för och emot invandring. Men sällan hör vi berättelser från de som själva invandrat. – Vi har ingen förståelse för varandra, säger Monna.

Annons

I nästan 20 år har Monna bott i Sverige, flydde från ett land i krig. Hon har under alla år mött fördomar och dömande blickar.

– Vi har ingen förståelse för varandra. Jag tror många svenskar missförstår och tror att nyanlända gör saker bara för att jävlas, men hur ska man veta och kunna alla sociala strukturer och oskrivna regler? Tänk på att en person som du möter kan ha kommit från ett land i kaos och troligtvis själv är i tusen bitar. Han eller hon kanske har sina barn på ett ställe, partner på ett annat och föräldrar på ett tredje. Och så blir folk irriterade på att man går på fel sida trottoaren, säger Monna, som egentligen heter någonting annat.

Läs om Mary Juusela som ska utbilda så kallade förändringsagenter

Läs ävenMary Juuselas berättelse fångade Kungsörspubliken

Flera händelser

den senaste tiden gjorde att Monna tillslut kände att hon ville berätta. Bland annat utspelade sig följande i en matbutik ganska nyligen. Monna går till brödavdelningen för att köpa frallor. Hon tittar efter en tång men hittar ingen. Efter att ha valt ut vilken hon vill ha sträcker hon in armen, formar handen som en klo och plockar upp frallan, utan att nudda några andra.

– Då hör jag någon skrika ”Men va äckligt!”

Monna vänder sig om och ser en kvinna med förvridet ansikte stå och stirra på henne. Hon förklarar snabbt att det inte fanns någon tång och att hon var försiktig när hon plockade upp brödet. ”Nu är det ju baciller i lådan” fräser kvinnan. En man som ställt sig bredvid tar till orda och menar att så mycket mer baciller kan det inte ha kommit på bröden, med eller utan tång. Kvinnan fortsätter stirra och säger ”ändå, det är äckligt!” Monna berättar att hon då inser att det aldrig var frågan om någon tång. Det är hon som är äcklig, det berättar blicken i kvinnans ögon.

Monna har under sina år i Sverige, studerat och lärt sig tolka människors ansiktsuttryck och blickar. För det är så, många i den svenska kulturen uttrycker känslor. Inte med yviga armrörelser och höga röster, utan en blick som kan vara kallare än is.

– Bland det första jag fick lära mig var att ”bita ihop” för så gör man här. Men det händer saker hela tiden. Ingen frågar vart det gör ont.

Monna tror att om nyanlända snabbt får lära sig sociala strukturer och oskrivna regler skulle det minska missförstånd och fördomar.

– Det är nästan viktigare än språket för att integrera tror jag.