Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Erik Wikberg: Bildningen hör hemma på fabriksgolvet

Annons

På sistone har jag haft anledning att fundera över begreppet bildning. Det är svårt att undvika frågan om man som jag arbetar med att forska om konst och kultur.

Med yrket kommer ett socialt umgänge med personer som mer än andra förväntas vara just bildade: professorer, konsthallschefer, förläggare, författare och intellektuella.

Vad jag i detta umgänge lagt märke till är att jag aldrig träffat en sådan person som otvunget pratat om sig själv som bildad. Med bildning är det så att andra gärna får beskriva oss som bildade, medan vi själva låter bli.

Bildning är både personligt och politiskt laddat.

Per Svensson och Thomas Steinfeld skriver i Bildningen på barrikaden att försvar för bildning ofta avfärdas som konservativt, men att det i själva verket handlar om frigörelse och frihet.

Bildningsidealet må ha sitt ursprung i Tysklands borgerlighet på 1800-talet, men det är i arbetarrörelsen och i liberalismen som det har sina svenska rötter.

Det är därför olyckligt och historielöst när progressiva krafter idag avfärdar bildningsidealet som något elitistiskt eller paternalistiskt. Bildning handlar om något annat.

På mitt lärosäte arbetar vi efter Ingemar Hedenius devis från 1949 om att den bildade människan är den som står fri och levande i relation till det ovissa. Jag tänker att denna poetiska beskrivning fritt kan översättas till att handla om människors känsla av delaktighet.

I någon mån kommer vår kultur, historia och samtid alltid att vara okänd för oss som individer.

Bildningen är ingen checklista och stipuleras inte i någon examen, men den ger oss en självsäkerhet och ett förhållningssätt till det som vi inte helt kan förbereda oss för. Den handlar om att vi ska kunna känna ett engagemang och ett medansvar för den korta stund vi har på jorden.

Ett skäl till att bildningsidealet kommit i ropet igen är förstås populismens framfart.

Där populismen erbjuder en svartvit världsbild, ett ”vi och dem” och enkla lösningar manar bildningen istället oss till att se oss själva i vår nästa, kunna relatera vår samtid till historien och sluta se världen i simpla motsatsförhållanden.

Där ovissheten om världen förenklas av populisten, fördjupas den av den bildade människan.

I en värld som förändras allt snabbare av globalisering och tekniska framsteg blir förmågan att hantera det okända allt viktigare. På fabriksgolvet än mer än i direktionsrummet.

Det förstod arbetarrörelsen när industrialiseringen för hundra år sedan omdanade Sverige och det måste vi förstå i dag. Då startades studieförbund och läsecirklar, nu måste vi hitta nya vägar.

Debatten om bildningsidealet får inte förbli en akademisk angelägenhet utan måste återgå till där den klassiskt har hört hemma: hos folket.

Erik Wikberg

Anmäl text- och faktafel