Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Eija håller koll på färgen

Artikel 280 av 300
Folk
Visa alla artiklar

Eija Blomander är utbildad illustratör och undersköterska på intensíven

Annons

Eija arbetar ständig nattpå Västerås lasarett som anställd på 87,5 procent. Hon tar också emot uppdrag som illustratör, ett yrke hon så småningom utbildade sig till efter att ha upptäckt i 20-årsåldern att hon faktiskt var bra på att teckna.

– Det har jag ärvt av pappa, och av farmor och farfar i Finland, de var etablerade konstnärer båda två. Det är smällar man får ta, säger Eija glatt och hjälper pinschern upp i knäet.

På mitten av 1990-talet sökte hon in till Mälardalens högskola som naturvetenskaplig illustratör, när jobben försvann på Köpings lasarett. Efter att ha tagit examen år 2 000 återgick Eija till vården, nu på intensivvårdsavdelningen på Västerås lasarett.

Visst skulle hon vilja kunna leva som illustratör enbart.

– Jag försvinner bort när jag sätter mig framför staffliet eller datorn, ända tills hundarna säger till att de faktiskt måste gå ut.

Hon använder sig av olika tekniker beroende på uppdrag.

– Blyerts ger ett mjukt och snällt intryck.

När något ska tryckas skapar hon bilden i datorn.

Många av uppdragen har handlat om informationsmaterial för att illustrera olika biologiska skeenden, ofta riktade till människor som inte har svenska som förstaspråk.

– Jag måste kunna göra en bild som ersätter orden.

Ett av uppdragen var att beskriva hur en människa med Aspergers syndrom upplever omvärlden.

– Jag gjorde en person som satt i en ostkupa, för att beskriva någon som är avskärmad från resten av världen.

Eija har en hel lista på saker som hon skulle vilja måla. Om tiden fanns.

En bild som än så länge bara finns i hennes huvud, är människor svävande i rymden som håller i varandra på olika sätt. Den ska illustrera livet självt, människor som är beroende av varandra.

Som undersköterska kommer en annan sida av Eija fram. Effektiv, teknikkunnig, empatisk, lyhörd och, säger hon själv, på en arbetsplats med världens bästa arbetskamrater.

– På intensiven handlar mycket om teknik, olika apparater man ska hålla koll på, men tekniken kan aldrig ersätta det rent mänskliga.

Personalens egna iakttagelser av till exempel färgen på hud och läppar hos patienterna säger också väldigt mycket om deras hälsotillstånd.

– Sådant lägger jag märke till hos människor när jag till exempel är ute och handlar. Det har väl blivit en yrkes