Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Christina bloggade för att orka

Artikel 295 av 300
Folk
Visa alla artiklar

Den 25 december 2012 avled Bernt Enström i bukspottkörtelcancer. Hans hustru Christina bloggade under hans sjukdomstid. ”Kan bloggen hjälpa någon annan har den gjort nytta.”

Annons

Nästan ett år har gått sedan juldagen då Bernt avled på vårdhemmet för palliativ vård på Önsta gryta. Backar vi tiden ytterligare ett och ett halvt år var Christina och Bernt som vilket annat par som helst.

– Vi jobbade mycket båda två, vi var arbetsnarkomaner och tyckte båda om att resa.

Sommaren 2011 reste de till Asien. Bernt blev gul efter hemkomsten. Läkarna misstänkte hepatit, gulsot, och prover togs på dem båda. Christina fick svar snabbt – ingen hepatit – men Bernts provsvar dröjde.

– Då förstod vi båda att något var väldigt fel.

Här skedde också det första misstaget inom vården. Bernts provsvar meddelades inte, trots att vårdcentralen fått båda svaren från labbet. Christina anmälde till patientnämnden och rutinerna ändrades.

Det var inte den sista anmälan hon skulle komma att göra under de närmaste åren.

Den 6 augusti skriver Christina på sin blogg.

Alla undersökningar är klara och vi har fått besked. Det blir operation om cirka två veckor.

Diagnosen var då ställd. Bukspottkörtelcancer!

De visste båda att tiden var knapp, och att det gällde att Bernt blev behandlad för sin cancer innan tumören spridit sig. Trots detta gick vecka efter vecka med provtagningar, biopsier, behandlingar av gulsoten, läkarbesök – men ingen operation.

Christina skriver på bloggen den 31 augusti.

Jag hörde på Nyhetsmorgon i morse att det skulle tillsättas en utredning om varför det är så långa väntetider på att komma igång med behandlingar om man fått cancer.

Läkarna var inte överens om Bernts tumör spridit sig till andra organ. De tolkade provsvaren olika och tiden fortsatte att ticka iväg.

Christina skriver den 27 oktober.

Jag vet vad jag ska göra i dag. Ringa till kirurgen och ställa en massa frågor. Ringa och tjata om behandling. Ringa om att få prathjälp.

Den 8 december, fyra månader efter att diagnosen ställts, opererades Bernt på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

Då hade Christina begärt en ”second opinion”, en rättighet patienten har som är drabbad av livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada.

– Svaret från Karolinska kom i slutet av november. Då gick det fort. De bedömde att cancern gick att operera, och att den inte spridit sig till levern.

Operationen tog nio timmar.

– Läkarna såg att tumören hade börjat sätta sig på aortan. En vecka senare hade det inte gått att göra något.

Hon säger att de har haft otur, Bernt och hon, att behandlingen sattes in så sent. Så har också vårdpersonal runt dem uttryckt sig.

Hade Bernt opererats redan samma månad som diagnosen ställdes, hade hans liv kanske gått att förlänga och de hade kunnat få mer tid tillsammans.

Christinas ögon fylls av tårar, hon tystnar och tittar bort.

Jag skriver om den tuffa resan som anhörig till drabbad. Dels för att få skriva av mig och få berätta. Dels kan det hjälpa andra som drabbas... Det hjälper faktiskt att läsa för att lära sig. Man får tips och råd precis som i vilken annan sjukdom som helst. Man känner igen sig och finner stöd i detta.

– Det är den enda anledningen till att jag ställer upp och berättar om det här i tidningen, säger Christina. Det är för att få folk att förstå att man måste ligga på, tjata, ringa, kräva. Och ha kunskaper om sjukdomen, för att orka stångas med sjukvården.

Hon vet också hur all oro, väntan, det egna kravet på att orka och vara stark påverkar den egna hälsan.

Ändå orkade hon – orkade ta reda på, orkade fråga, orkade kräva.

Ända till i slutet av sommaren 2013, ett halvår efter Bernts bortgång. Då var Christinas krafter slut och hon sjukskrevs en längre tid.

Men tro inte att hennes kamp är över trots att Bernt snart varit borta ett år.

Nu handlar det om Bernts önskningar efter sin död.

Han berättade för Christina hur han ville ha begravningsceremonin.

– Vet du vilken utgångsmusik han valde? Always look on the bright sida of life med Monty Python. Det var sån han var, Bernt.

Bernt önskade också att få sin aska utströdd i Haraldsjön, så som det gjordes med askan efter hans kusin för några år sedan.

Både växte upp i Riddarhyttan och har många fina minnen från just den platsen.

Men länsstyrelsen i Stockholm säger nej.

Christina har överklagat till kammarrätten och fått ytterligare ett nej.

Nu gör hon ett sista försök hos Högsta Förvaltningsdomstolen, samlar in dokument från andra som fått godkänt att strö aska i mindre sjöar än Haraldsjön – och hoppas sedan att kunna lägga det bakom sig.

Hon tar fortfarande emot mejl från människor som hittar till hennes blogg.

– Vi är också några som har varit i precis samma situation. Vi håller kontakten via mejl men har aldrig träffats.

Annons