Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Chefredaktören: Namnen på de döda publicerades två timmar efter kraschen – pressetiken var värre förr

Artikel 9 av 12
Bbl/AT 300 år
Visa alla artiklar

Två timmar efter att flygplanet hade kraschat in i huset i Vikbo publicerade Bärgslagsbladet namn och ålder på de sju döda. Det hade aldrig hänt i dag, varken i Bärgslagsbladet/Arboga Tidning eller några andra medier med ansvariga utgivare.

”Är du säker? Riktigt säker? TT har ringt. Har vi namnen vill de också ha dem.”

”Det får inte vara fel, Peter.”

Peter är Bärgslagsbladets volontärjournalist Peter Hilmersson. Han och tidningens fotograf Rolf Salomonsson var de första journalisterna på plats i Vikbo.

Han har gått runt på olycksplatsen, sett kropparna, pratat med chockade grannar och anhöriga. Han har namn på alla döda, även deras ålder – och det är de uppgifterna som inte får bli fel. Det är därför chefredaktören Carl Salomonsson kommer med den uppfordrande frågan.

Konversation mellan Peter och Carl framkommer i Ulf Eneroths bok ”Haveriet” om Vikboolyckan.

Jag får ofta höra att vi journalister är gamar. Att vi inte visar respekt och tar hänsyn.

Jag läser sidorna om och om igen. Har jag missat något, publicerade chefredaktören verkligen namnen på de döda bara timmar efter olyckan?

Jo, det stämmer. Två timmar efter händelsen, något försenad, finns Bärgslagsbladet att köpa i Köpings kiosker. Namnen blev rätt på alla, en del fick fel ålder.

Jag får ofta höra att vi journalister är gamar. Att vi inte visar respekt och tar hänsyn. Det händer att tidningens reportrar blir hotade eller får glåpord kastade efter sig när de bevakar en brand eller en olyckshändelse. Och värre och värre tycks folk tycka att vi journalister blir.

I dag hade ingen journalist kunnat ta sig så nära som Peter Hilmersson och Rolf Salomonsson gjorde. Det sätter avspärrningar stopp för. Namnen på offren hade inte heller publicerats så nära inpå nyhetshändelsen. I dag är tidningarna mer restriktiva och söker därför godkännande från nära anhörig innan namnpublicering.

Men, med allt detta sagt: En tidnings uppgift är att informera och berätta. Därför måste journalisterna göra sitt jobb på fältet. De måste ställa frågor, de måste ta bilder eller rapportera i direktsändning. Ibland upplevs det för närgånget, för gamigt. Men jag törs säga att det var värre förr. Pressetiken är mycket bättre i dag än för 60 år sedan. Det tycker jag att rapporteringen kring Vikboolyckan visar på.

LÄS OCKSÅ: 60 år sedan Vikboolyckan – brandmannen Lars-Erik var först på plats: ”Jag fick stänga av känslorna”

LÄS OCKSÅ: De drack kaffet när flygplanet klöv huset – sju personer dog