Annons
Vidare till bblat.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Biskop Mikael Mogren om ökenvandringar och vår tids prövningar

Biskop Mikael Mogren skrivet om pingsten, ökenvandringar och vår tids prövningar.

Många med mig är trötta på covid-19. Under de gångna månaderna har vi varit med om en ökenvandring tillsammans med stora delar av världens befolkning. Den är inte slut än. När jag säger ökenvandring så menar jag en påfrestning och en samhällsstörning som skakar om och förändrar tillvaron för de flesta. Bilden av en sådan omskakande förändring har i tusentals år varit ökenvandringen. Det som är speciellt med ökenvandringen är att många människor upplever den tillsammans, samtidigt. Berättelsen om ökenvandringen finns i Andra Moseboken. Bakgrunden var att det judiska folket hölls som slavar under faraonerna i Egypten. Samtidigt levde en av prinsarna i faraos hov med en dubbel identitet, eftersom han egentligen var jude. Han hette Mose och när han blev medveten om sin sanna bakgrund började han arbeta för sitt folks befrielse tillsammans med sin syster Mirjam och brodern Aron. De tre ledde det förslavade folkets flykt ut ur Egypten och genom Röda havet. Till den dramatiska historien hör de tio plågor som Gud sände över Egypten. Mot slutet av plågorna, efter gräshopporna och mörker i tre dagar, kom dödsängeln en natt och tog den äldste sonen i varje hus, även i faraos palats. Döden gick förbi de judiska husen, vilket på hebreiska heter pesach. De blev skonade – pesach – och därifrån kommer det svenska ordet påsk.

När det judiska folket efter flykten ur Egypten steg upp på östra stranden av Röda havet, då började själva ökenvandringen. Den historiska bakgrunden är osäker, och bland forskarna går tolkningarna isär. De ledande arkeologerna är skeptiska till den historiska exaktheten och med stöd av forskningen skulle jag säga att det rör sig om mytologiserad historia: Ökenvandringen bygger på muntliga berättelser som har fått oöverskådligt stor betydelse i den efterkommande historien. De forskare som menar att ökenvandringen går att belägga historiskt brukar förlägga själva uttåget ur Egypten till antingen den artonde eller den nittonde dynastin, alltså ungefär 1200 år före Jesu födelse.

Ett av kännetecknen på en ökenvandring är att ingen säkert kan säga när vi ska komma fram, heller inte hur det kommer att vara där vi hamnar. Det centrala är stationerna på vägen, eftersom de gör perioden meningsfull och tar ut riktningen. För att vi aldrig ska glömma den viktigaste stationen på det judiska folkets ökenvandring finns en speciell högtid: Det är pingsten.

På hebreiska heter pingsten shavuot, som är talet sju, och högtiden infaller sju veckor efter påsken. Enligt Andra Moseboken var det då som Mose på Sinai berg mottog den lag som sedan dess har fungerat som ett grundvatten i den judiska kulturen och som är den källa som även kristendomen och islam dricker ur. Genom uppenbarelsen på Sinai blir det judiska folket till som Guds förbundsfolk: Shavuot är på så vis det judiska folkets födelsedag, även om gruppen i sig hade funnits sedan Abrahams och Saras dagar. Pingsten firas till minne av att det judiska folket fick både riktning och sammanhållning under sin ökenvandring.

En gång när jag besökte ett pastorat i södra Västmanland var det några kvinnor som berättade för mig om Andra världskriget. De sa att krigstiden hade förändrat något väsentligt i bygden. Innan kriget gjordes det större skillnad på folk, enligt dem, och efter kriget hade många kommit närmare varandra. Kvinnorna menade att lantarbetarhustrur och storbondefruar kunde prata med varandra på ett nytt sätt efter kriget. De delade nämligen samma erfarenhet, eftersom de hade gått igenom samma påfrestningar. Under det där besöket lärde jag mig att krigsåren hade gett bygden en sammanhållning som hade stakat ut riktningen under många år framåt.

Ungefär 1200 år efter Mose, Mirjam och Aron var det några ledsna vänner som samlades på shavuot-festen i Jerusalem. Under den föregående påsken hade deras mästare Jesus avrättats och kommit levande tillbaka efter tre dagar. De omskakande förändringarna fortsatte när Jesus efter fyrtio dagar lämnade lärjungarna och gjorde sin himmelsfärd. Tio dagar senare, på pingsten i Jerusalem, upplevde de övergivna vännerna plötsligt riktning och samhörighet på ett nytt sätt. Trots att stora skaror människor kommit samman och inte förstod varandra, hände något mirakulöst som gjorde att de plötsligt hängde med i varandras språk. De svetsades samman under ett intensivt pulserande moment som Apostlagärningarna beskriver som att tungor av eld slog ner från skyn och träffade var och en. Resultatet blev att den nedstämda kretsen kring Jesus, fick riktning och sammanhållning. Det var ett pingstunder, i paritet med det som berättas om Mose på Sinai mer än tusen år tidigare.

Min farfar upplevde 1900-talets samhällsstörningar in på sin bara kropp. Han var bonde och därför blev han fodervärd åt hästar under andra världskriget. Men eftersom det var i Sverige slapp både farfar och hästarna att uppleva något av världskrigets fasor. Däremot innebar farfars liv andra påfrestningar. När han var barn stod läkaren vid hans sängkant och sa till hans föräldrar att pojken hade engelska sjukan och inte skulle överleva. Även om läkaren hade fel, var det hårda ord att höra för en litet barn. När han var en ung man dog farfars fästmö hastigt före deras bröllop. Det kan ha varit spanska sjukan. När hennes föräldrar visade in min farfar i rummet där hon stod lik, och han skulle ta avsked, låg hon klädd i sin brudklänning. Så kunde 1900-talets ökenvandringar sätta spår i en människas liv, men jag minns inte att farfar ens gjorde en antydan. Spåren måste ha funnits kvar, men han lät inte resten av sitt liv styras av dem.

Fyrtio år varade det judiska folkets ökenvandring enligt Andra Mosebok och talet fyrtio har fått genomslag i den fortsatta historien: Fyrtio dagar gick Jesus ut i öknen efter att han döpts, och fyrtio dagar varar förberedelsetiderna före påsk och jul, både fastan och advent. När behovet under medeltiden uppstod att isolera främmande fartyg som kunde misstänkas komma med pesten, beslutade staden Venedig om en regel på fyrtio dagar. Isoleringen kallades quarantena, vilket är släkt med deras ord för fasta quaresima (den fyrtionde dagen). På svenska har det blivit ordet karantän.

Den tysk-franske teologen Werner Jeanrond, idag professor i systematisk teologi vid Oslo universitet, har påpassligt kommit ut med en bok om hoppet. Den heter Hoppets dynamik. Där går han emot alla aningslösa former av hopp, där hopp bara är att tala väl och liksom bedöva omgivningen med ogrundade utsagor. Jeanrond menar att verkligt hopp bygger på kärleksfulla handlingar: Omsorg och kärlek i nuet får oss att våga hoppas på framtiden, även om situationen kan vara ansträngd och kanske rentav brutal. Tillräckligt många glimtar av kärlek och värme får oss att ta oss igenom mycket svåra situationer. Glimtarna blir värdefulla när påfrestningarna varar under lång tid. Ett barn som växer upp i ett kärlekslöst och hårt sammanhang, kan få glimtar av en vänlig grannkvinna, en förstående idrottslärare i skolan, samt en kyrkobyggnad i byns centrum som med hela sin miljö vittnar om att världen är större än det hon eller han har där hemma. Mer blir det kanske inte, och det kan vara gott nog för att ge hopp om en framtid som skiljer sig från nuet.

Oslos biskop Kari Veiteberg har svarat på utmaningen om hopp i en hopplös tid. Hon talar utan omsvep om ett samhälle som hotas av egoism, hat och ekologisk katastrof. Hennes vision är en kyrka som fungerar som mötesplats för den nödvändiga dialogen om ett hopp som är grundat på kärlek i handling. Kari Veiteberg vet vad hon talar om: Länge arbetade hon tillsammans med Oslos hemlösa som ledare för stadsmissionen.

Att vara biskop i Oslo är ett uppdrag som förpliktigar. En tidigare innehavare av ämbetet var Eivind Berggrav. I år är det 80 år sedan nazisterna ockuperade Norge, den 9 april 1940. I samband med blixtanfallet flydde kungafamiljen och stortinget hals över huvud medan tyska krigsflygare besköt deras tågvagnar. Biskop Berggrav blev kvar i Oslo och på sitt stillsamma sätt manade han det norska folket till uthållighet och motstånd. Hans roll i motståndsrörelsen blev alltmer uppenbar för nazisterna och 1942 satte Gestapo honom i husarrest. Biskopen undgick avrättning, och strax före krigsslutet 1945 lyckades han fly.

Jag vill inte dra jämförelsen för långt men jag menar ändå att Berggravs predikningar om uthållighet och motstånd, även gäller oss idag. Hos oss utkämpas motståndet mot covid-19 framför allt av hjältarna inom vården och omsorgen. Vårdens och hemtjänstens kämpar nämner jag ständigt i mina böner. Samtidigt pågår en kamp där varje människa är indragen, eftersom vårt ansvar för smittspridningen betyder att skärpa sig och avstå från mycket av det som annars skulle vara självklart. På samma gång måste vi handskas med sjukdomens alla följder: Den ekonomiska ansträngningen djupnar, oron och våndan hos sig själv och andra tar energi, medan kampen för hälsa och överlevnad fortsätter.

Efter kriget var Berggrav en av Norges hyllade kämpar, och han imponerade för att han hade stått rakryggad. Opinionen svängde snabbt eftersom han fortsatte att vara rakryggad: Han gick nämligen emot avrättningen av de norrmän som efter kriget dömdes för landsförräderi. Det kostade hans popularitet och i stället utmålades han i norska tidningar som ”silkesbiskopen”. Idag skulle vi säga att han jagades av ett mediadrev.

Exemplet Berggrav visar att det kan bli stora påfrestningar, både under och efter en ökenvandring. Visst gör historien om biskop Berggrav tydligt att inget sammanhang klarar en allvarlig samhällsstörning utan att det finns omsorg. Av allt att döma krävs det mera omsorg i samhället, och mellan oss människor, när det är omskakande förändringar. Jag tänker på alla som har fått sina liv omställda, och som nu ställer upp. Det är med tacksamhet jag noterar alla som handlar åt andra, kyrkokörerna som sjunger utanför vårdhemmen, och alla varma ord som delas mellan människor som endast känner varandra på nätet. Det är alldeles nödvändigt med omsorg för att vi ska klara oss genom öknen. Vi behöver ha ökat fokus på varandra. Kort sagt: Vi lever i omsorgens tid och det ger hopp.

Ökenvandringen är ett av världshistoriens starkaste teman. Den berättar att det inte är första gången som mänskligheten genomgår perioder av påfrestningar och omskakande förändringar. Det är i det läget som den judisk-kristna pingsten har något att säga till oss. Den visar nämligen att ökenvandringar kan svetsa samman oss människor, och ge riktning framåt.

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift