Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Anderssonberättade om sorgen

Artikel 7 av 10
Dokument Vikbo
Visa alla artiklar

Anna Anderson miste sin familj i flygkraschen. Fem år efteråt ställde hon upp på en intervju i Svenska Dagbladet. Här på bblat.se har vi saxat en del av den intervjun.

Annons

Det har gått över fem år nu. Fem år kan vara en lång tid. Eller en mycket kort. Hur långt vågar man gå? Hur djupt får man peta i en människas inre? Innan man vet måste man vara försiktig.Hon tar ned ett porträtt från bokhyllan. Det föreställer en äldre man i folkdräkt.

- Han var så händig med allt på gården. Duktig på alla vis. Spelman var han också, med i spelmanslaget. Och duktig skytt. Han fick många priser. Alla tiders karl, Axel.

- Under hela vårt samtal är detta enda gången rösten darrar. Anna Andersson blir en stund stående med porträttet. Så sätter hon tillbaka det.

- Först visste jag inte om jag skulle ha familjekorten framme. Jag kunde inte låta bli att gråta. Så tänkte jag: det blir bättre att se dem varje dag. Och tiden gör i alla fall sitt. Det blir som ett tecken.

- Men töcknet förmår inte sudda ut händelserna, gör dem bara lite avlägsnare, mindre svåra att umgås med.

Anna Andersson i en osignerad tidningsintervju i Svenska Dagbladet, fem år efter tragedin i Vikbo utanför Köping då hon miste sin make Axel, sonen Erik, sonhustrun Ingegärd och sitt barnbarn Lena, sex år.

FOTO: PRIVAT

Annons