Martin Lönnebo död. Han avled i en ålder av 93 år och efterlämnar hustrun Britt-Louise samt tre barn och deras närmaste.

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift, minns Martin Lönnebo, biskop emeritus.

I mina hemtrakter lyssnade många på Radio Östergötland och där medverkade ofta Martin Lönnebo. Min pappa brukade höra honom i skogstraktorn. Bland oss bönder och arbetare gick Lönnebo hem. Han talade enkelt och varmt om viktiga saker och han gjorde det med stark närvaro. Det var också något med dialekten. Han kom från ett småbrukarhem i norra Västerbotten och det hördes när han talade. Sin bakgrund delade han med Sara Lidman, Per-Olof Enquist och Torgny Lindgren. Fattigdom och fromhet hade präglat uppväxten. De fyra var i samma generation och han blev den av Västerbottenförfattarna som levde längst.

Martin Lönnebo var välkänd i Sverige och Nordeuropa. I femton år var han biskop i Linköpings stift, innan dess domprost i Härnösand. Han var en andlig ledare av rang och många spår lämnar Lönnebo efter sig. Förutom hans böcker som såldes i stora upplagor, de innerliga bönerna och psalmerna, så finns Frälsarkransen och ljusträden i kyrkorna.

Seden att tända stearinljus på ljusträd i Sveriges kyrkor skapades av Martin Lönnebo. Året var 1968 och baptistpastorn Martin Luther King skulle resa till Sverige för att predika i Uppsala domkyrka. Så blev det inte. Den 4 april 1968 sköts han till döds i Memphis, Tennessee. I Uppsala startade en insamling till den store medborgarrättskämpens minne. En ung kaplan i domkyrkan såg till att pengarna användes till att smida en bronsskulptur som placerades i Uppsala domkyrka. Namnet bestämde han till Folkförsoningens träd och på dess grenar gick det att tända ljus. Det var det första ljusträdet i Sverige. I dag går det att be framför ljusträd i nästan alla svenska kyrkor. Den unge prästen hette Martin Lönnebo.

Långt senare, som nybliven pensionär, fick Martin Lönnebo inspiration till Frälsarkransen. Det är en evangelisk pärlkrans som påminner om katolikernas rosenkrans och buddhisternas bönekransar. Den har pärlor i olika färger som alla har sin egen betydelse. Störst är den förgyllda pärlan som kallas Gudspärlan. Frälsarkransen används idag i många länder.

Den som vill förstå vad Lönnebo ville säga, ska läsa boken ”Religionens fem språk”. Den utkom 1974 och då var det en annan värld än där vi lever. De äldsta var födda på 1800-talet och många svenskar mindes hur det var att leva under knappa förhållanden utan bekvämligheter. På 1970-talet var det som Lönnebo sade, omvälvande. Till exempel var det kontroversiellt att hämta metoder från andra religioner och föra in dem i kyrkan. Det gjorde Martin Lönnebo och ett betydande kapitel i boken är genomgång och analys av österländska religionsformer, särskilt zen-buddhismen. Han förespråkade religionsdialog.

Innehållet i ”Religionens fem språk” är som en femuddig stjärna som består av fem språk. De fem språken är erfarenhetens, kultens, handlingens, lärans och enhetens språk. Det är en grundstruktur som Lönnebo under resten av sitt liv fyllde med färger. Genom åren fick hans berättelser från skogsarbete och fiske bära de fem språken. Som en glad naivist målade Lönnebo med klara färger när han berättade om livet på småbruket i Storkågeträsk . Alla som har följt biskop Lönnebo i tal och text har redan läst ”Religionens fem språk”, för i den finns koncentratet av det han därefter kondenserar: I varje nytt verk– frälsarkransen likaväl som böckerna - gnistrar den femuddiga stjärnan.

Första gången jag läste ”Religionens fem språk” hade jag fyllt 20 år. Då ledde boken mig hem till mitt eget sammanhang. Jag kommer från en släkt av döpta och konfirmerade bönder och arbetare, för vilka kyrka och kristen tro funnits med i allt. Det var självklart, men vi talade aldrig om det. Däremot kläddes kristen tro i handling. Det var bara som det skulle att barnen döptes och att man ställde upp för den som hade det svårt. Nu efteråt tänker jag på hur krångligt det blir med överföringen mellan generationerna när kristen tro sitter i grannsämja och omsorg om de utsatta, utan att någonsin kläs i varken erfarenhetens eller lärans språk. De djupa traditionerna bleknar liksom bort, när de aldrig kläs i ord och vuxensamtal. Det är en bristsjukdom som Lönnebo försökte avhjälpa i vårt samhälle, att vi sätter så få och torftiga ord på den kristna läran och erfarenheten.

Lönnebo hjälpte i alla fall mig. Jag kunde gräva där jag stod, se mig omkring i granskogen hemmavid, och lära känna mig själv och min egen kyrkas tradition. Samtidigt berättade Lönnebo i sina böcker mycket mer än om sitt eget. Han hämtade från olika håll och lät den egna traditionen bli berikad. Han visade att det som behövs ryms i det egna och han upphävde gränsen mellan det egna och andras. Varje tradition fick vara med, om den ledde till Gud.

Det var lärans och erfarenhetens språk som Lönnebo ville lyfta fram. Erfarenheterna av det gudomliga lever hos många människor. Men på 1970-talet var det inte många som talade om det. Sen dess har det blivit bättre. Det beror bland annat på Lönnebo. I boken ”Religionens fem språk” gör han det genom att berätta om olika mystiker. Först ut är Albert Schweitzer som även var Lönnebos avhandlingsämne. Albert Schweitzer (1875-1965) var en fransk-tysk läkare och bibelforskare som fick stor uppmärksamhet för det sjukhus han drev på lokalbefolkningens villkor i Lambaréné i Gabon. Schweitzer var även en nydanande Bibeltolkare och en skicklig organist. Schweitzer kombinerade naturvetenskap med Bibelforskning och opinionsbildning i politiska frågor. Han fick Nobels fredspris 1952 och ända till sin död 1965 protesterande Schweitzer mot atomvapen. Hans motto var ”Vördnad för livet” och det tog Lönnebo över och vidareutvecklade.

Vördnaden för livet omsatte Lönnebo i engagemang för samhället, skapelsen och människorna. Han vilade i den djupa upplevelsen av nåden som bär oss, och det gav honom modet att göra saker på sitt eget sätt. Han var inte rädd för att verka vara en särling och lite eljest. Tvärtom gav det honom utrymme att tala väsentligheter, för många slappnade av när han tog till orda. I den avspänningen kunde han säga viktiga saker om kulturen och naturen, miljöfrågorna och kristen tro.

När Lönnebo predikade i fulla kyrkor var vi många som upplevde oss utvalda, att han talade till just mig. Upplevelsen var kollektiv och på samma gång individuellt upplevd. För mig var det något ömt och äkta som han blottade, särskilt när han berättade om brodern och sonen, båda med funktionsnedsättning. Han såg på oss med varma ögon. Den medkänsla Martin Lönnebo förmedlade dröjer sig kvar, nu när han gått före.

Mikael Mogren

Biskop

Västerås stift