Knappt är den grymma jakten på våra vargar avslutad så inleds en ny klappjakt på ett vilt, fridlyst djur i Sverige – det av svenskar så älskade lodjuret utsätt för licensjakt som inleds den 1 mars. Ett blodbad avslutas, ett annat inleds. Hur mycket lidande ska skogarna bevittna innan det blir frid och fred i naturen?

Lodjur är skygga och svåra att upptäcka. Många människor har önskat men aldrig lyckats att få se ett av våra vackra, fantastiska lodjur. Men jägare som spårat efter lokatterna i veckor vet nu i var katterna finns. Jägare beväpnade till tänderna drar den 1 mars ut i naturen för att släcka livet på 120 fridlysta lokatter.

Lodjur finns det inte många av i Sverige. Endast cirka 1250 individer, att jämföra med människor ca 10 miljoner och av dessa är jägare cirka 300 000. Ändå känner sig vissa människor tvungna att ge sig ut i skogarna och minimera katternas antal.

Vad är drivkraften till detta dödande? Är det trofén? Eller lusten att döda? Jägaren får mot ett citesintyg behålla lokattens skinn, klor och kranium. Svenskar upprörs ofta över troféjakt på stora kattdjur i andra länder. Varför då inte fler reaktioner mot den troféjakt som sker här i Sverige?

Låt lodjuren leva! Stoppa jakten!

Annika Anastassiou

styrelseledamot i föreningen Jaktkritikerna