Dödsfallet inträffade bara dagar efter att kommunen gått ut med information om att två personer inom Köpings vård- och omsorgsverksamhet drabbats av covid-19 och att smittan därmed tagit sig in på boendena.

Sedan det första dödsfallet har ytterligare 31 personer avlidit i covid-19 i Köping (enligt statistik från regionen den 1 april). 17 av dessa var äldre personer, bosatta på kommunens äldreboenden.

Varenda liv som släckts under pandemin är en sorg. I dagsläget vet vi att samhället inte lyckades skydda de allra äldsta, i synnerhet under pandemins första våg.

Det visste vi inte när tidningen en blåsig aprildag stämde träff med vård- och omsorgschefen Annasarah Pavasson för att i en tv-sändning intervjua henne om de två första coronafallen.

Vi frågade vilka boenden som var drabbade, om tillgången till skyddsutrustning och om det var brukare eller personal som var drabbade. Få av våra frågor fick svar, patientsekretessen satte stopp.

Vi åkte hem med en känsla av frustration. Och den växte under våren.

Vi förstod snabbt att vi befann oss i en historisk händelse, en pandemi som Sverige inte var beredd på och som påverkade varenda del av vårt samhälle; jobb, skola, vård, omsorg, kultur – hela vår vardag.

Restriktioner, rekommendationer, förmaningar, uppmaningar, åtgärder, stöd och bidrag. Från näringslivet kom det ena initiativet efter det andra för att muntra upp, förenkla och hjälpa till. Tidningen rapporterade om balkongföreställningar, handlingshjälp, hemleveranser och bortskänkta luncher och tårtor till vårdpersonal. Men så fort vi närmade oss kärnan, den smittsamma eller dödliga delen av pandemin, möttes vi av tystnad med hänvisning till patientsekretessen.

Avståndet kändes ointagligt.

Och då blev vi permitterade. Mitt under den brinnande pandemin skulle alla på redaktionen arbeta 20 procent mindre.

Men det var inte bara vi som var frustrerade. Någon gång när björkarna började få musöron fick vi tillgång till vittnesbilder inifrån vård- och omsorgsboendena. Vi kunde berätta om personal som var livrädda för att smittas eftersom de inte hade tillräcklig skyddsutrustning, om ett LSS-boende som blivit ofrivillig coronaavdelning och om oron kring den tystnadskultur som man upplevde hade uppstått i samband med pandemin.

Tack var dessa modiga medborgare, som använde meddelarfriheten, fick vi en osminkad bild av läget. Viktig rapportering som inte handlar om att peka finger åt någon utan lyfta fram missförhållanden för att skapa förändring.

Vi har även flera KAK-bor att tacka för att de öppenhjärtigt berättat om hur coronan påverkat dem. Jag tänker på Leif ”Lillen” Anderssons hundra dagar långa kamp mot covid-19, på Måsta-Ivar, vars 100-årskalas blev inställt, på Petter som inte fick följa med Linnea och sonen till BB efter förlossningen. Och så tänker jag på Siri, som jag själv träffade på Valborgsmässoafton för snart ett år sedan. 96 år gammal drabbades hon av covid-19 men tillfrisknade.

I ett år har vi arbetat med pandemin, såväl bevakat dess härjningar som förhållit oss till den. Permitteringarna på redaktionen upphörde i juli förra året (annonssäljarna var permitterade till och med årsskiftet). Däremot har vi fortsatt att arbeta hemifrån. Det har varit ett annorlunda år, men en sak är oförändrad. Det är tillsammans med er som vi skapar innehållet i Bärgslagsbladet/Arboga Tidning. Fortsätt att hjälpa oss att skildra den här omtumlande och svårgreppabara tiden som pandemin innebär. Den kommer att bli en del av vår gemensamma historia.

Läs också: Annasarah navigerar vård- och omsorgen mitt i stormens öga

Läs också: Få KAK-bor under 65 år har avlidit i covid-19

Läs också: De nya pandemi-inspektörerna lappar främst – men länsstyrelsen kan bomma igen