Brexitdramat fortsätter i Storbritannien. Acceptera regeringens avtal, lämna EU utan avtal, förhandla fram en närmare anslutning eller ha en folkomröstning för att kunna stanna kvar i EU?

I Storbritannien driver ledamöter från flera partier sin egen linje om Brexit. Några har till och med lämnat socialdemokratiska Labour eller De Konservativa för att bilda en egen oberoende grupp. Labourledamöter kan vara emot en ny folkomröstning trots att partiet numera har blivit mera för. En del Konservativa kan rösta emot regeringen för att de vill ha en tydligare brytning med EU, andra för att de vill stanna kvar eller ha ett nära samarbete.

Till och med det starkt EU-vänliga och mindre Liberaldemokraterna, som driver krav på en ny folkomröstning, har förlorat en av sina tolv ledamöter på Brexit. Han var vald i en valkrets med klar majoritet för att lämna och lovade före valet att inte försöka stoppa Brexit.

Det syns en tydlig skillnad jämfört med svensk politik. Här i Sverige viner partipiskan kraftigt. Det väckte uppseende och beröm från flera håll att Helena Lindahl (C) gick emot partiets tydliga majoritetsbeslut om att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Men trots att det fanns fler med Lindahls åsikt i Centerpartiet och Liberalerna röstade alla andra riksdagsledamöter efter partilinjen.

En av anledningarna till skillnaden i piska mellan Storbritannien och Sverige är valsystemet. I Storbritannien blir det oftare tydliga majoritetsregeringar, som bara består av ett parti. Då gör det inte så mycket om ett litet antal i det egna partiet går emot partipiskan. Regeringen vinner ändå.

Ledamöterna är valda i en egen valkrets, och kan som liberaldemokraten om Brexit hävda att väljarnas åsikter där väger tyngst.

Det finns dock ingen enkel och självklar linje om hur mycket partipiskan ska vina. Väljarna röstar också på ett parti och på valprogram. De får svårt att i nästa val ställa partierna till svars om ledamöterna röstar lite hur som helst. I Sverige är det ofta koalitionsregeringar, och då ökar kraven på att alla partier och ledamöter respekterar överenskommelser.

Det kan vara lätt att berömma en ledamot som går emot partilinjen och röstar som man själv tycker. Hade alla som berömmer Helena Lindahl varit lika förstående om C och L beslutat att stödja Ulf Kristersson som statsminister, men flera riksdagsledamöter i ett sådant läge valt att rösta emot Kristersson för att de ville stå fast vid utfästelsen att inte ge SD inflytande?

Fast nog borde det finnas större utrymme att gå emot partilinjen i Sverige. I synnerhet när det har blivit mer personval. För i dag är partipiskan extremt stark.

De som gillar självständiga politiker behöver även försvara dem som går emot partilinjen och tycker "fel". Det gäller att vara konsekvent.

Anmäl text- och faktafel