Nu är det snart bara en månad kvar till Storbritannien ska lämna EU. Än finns ingen majoritet för ett avtal, men inte heller för en ny folkomröstning, där stanna kvar skulle vara en möjlighet. Så risken kvarstår att Storbritannien lämnar EU utan ett avtal, vilket skulle drabba Sverige hårt men britterna hårdast.

Skillnaden mellan svensk och brittisk politik är tydlig. EU-medlemskapet var omstritt även här, och ja-sidan segrade med knapp majoritet i folkomröstningen. Men över tiden har partierna accepterat utslaget. Nu senast ska Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna sluta driva kravet på EU-utträde.

I Storbritannien har EU-frågan däremot gång på gång splittrat partier. Nu är det dags igen.

Sju ledamöter i Labourpartiet har bildat en egen oberoende grupp i parlamentet. De är missnöjda med mycket i Labourpartiet, som oförmågan att ta itu med antisemitiska uttalanden i partiet och med den socialistiska vänstersvängen under partiledaren Jeremy Corbyn.

Men främst handlar missnöjet om EU-frågan. De vill stanna i EU och driva fram en ny folkomröstning. De misstror Corbyn, som har rötter i ett tidigare EU-motstånd inom brittiska vänstern.

Gruppen hoppas också locka till sig EU-vänliga Konservativa ledamöter, vilka oroar sig över de hårda EU-motståndarnas inflytande. Nu har tre Konservativa och ytterligare en Labourledamot anslutit sig. Dessutom finns redan Liberaldemokraterna med tolv ledamöter, ett mycket EU-vänligt mittenparti.

Det är inte heller första gången det talas om att bilda ett brett mittenparti, det är tvärtom ett återkommande tema i brittisk politisk historia. Men valsystemet gör att det är lättare sagt än gjort.

Senaste gången en större utbrytning ägde rum var i början på 1980-talet då fyra ledande Labourpolitiker bildade det Socialdemokratiska partiet (SDP) i protest mot Labours vänstersväng och ökande EU-fientlighet.

De fick med sig runt 30 parlamentsledamöter. Många av dem som lämnade Labour hade röstat med SDP-grundaren Roy Jenkins och mot partilinjen stött den dåvarande Konservativa regeringens EU-inträde. Synen på EU var också då ett huvudskäl till splittringen.

I det brittiska valsystemet med enpersonsvalkretsar är det svårt för mindre partier att hävda sig. I synnerhet om de ligger nära varandra politiskt. SDP bildade allians med Liberalerna och ställde upp med gemensamma kandidater. Ett tag gick det väldigt bra, många väljare var missnöjda med Labour och den dåvarande Thatcherregeringen.

Jag var själv med och valarbetade när min tidigare hyresvärd, en okänd Liberal överraskande vann ett fyllnadsval i en förort till London. Men glansen flagnade och efter segern i Falklandskriget gick det bättre för De Konservativa.

Trots 25 procent i valet 1983 fick Lib/SDP genom valsystemet bara 23 av 650 mandat. Partierna slogs samman till Liberaldemokraterna, som senare i mandat kollapsade efter att gått i koalition med De Konservativa.

I efterhand var det nog ett misstag att SDP-utbrytarna inte ställde sina platser till förfogande i fyllnadsval, nu åkte de flesta ut i det ordinarie valet. Dagens utbrytare verkar inte heller intresserade av några fyllnadsval. Ska det bli ett nytt parti kommer de heller inte runt frågan om valsamverkan med Liberaldemokraterna.

Det lär vara lika svårt som tidigare för nya partibildningar i Storbritannien. Men Brexitröran gör att fler än britterna drabbas av politisk ovisshet

Anmäl text- och faktafel