Inför omröstningarna i det brittiska underhuset om Brexit fanns förhoppningar (eller farhågor) om att parlamentet skulle ta över dirigentpinnen om utträdet ur EU från premiärminister Theresa Mays Konservativa regering.

Det blev snarare tillbaka till ruta ett. Regeringen fick i uppdrag att förhandla vidare med EU för att hitta någon annan skrivning om gränsen mellan Nordirland och Republiken Irland.

Parlamentet fattade också ett icke bindande beslut mot att lämna EU utan ett avtal. Men förslag om att skjuta fram utträdestiden om det inte blir något avtal röstades ned, liksom förslag om att parlamentet skulle debattera olika alternativ till avtal. Frågan om en andra folkomröstning var aldrig upp till omröstning.

Debatten och besluten visade hur svensk och brittisk politik tradition skiljer sig. Partipiskan är svagare. Det var flera konservativa ledamöter som röstade emot regeringen. Men det uppvägdes av att flera Labourledamöter å andra sidan stödde regeringen. Ledamöterna tar hänsyn till den egna valkretsens väljare, flera valkretsar med Labourledamöter röstade med stor majoritet för att lämna EU.

Talmannen har också en större roll i Storbritannien. Inte för att utse regeringsbildare, det gör monarken. Däremot för att hålla ordning när det blir stökigt. Talmannen väljer även ut vilka förslag det ska röstas om.

Här är det mer ordning i svenska riksdagen. Alla yrkanden tas upp och alla som anmäler sig får tala. I brittiska parlamentet kan regeringen eller talmannen avgöra vilka frågor som tas upp. Talmannen eller den som håller anförande bestämmer vilka som får ordet.

Premiärminister Theresa Mays framförhandlade avtal har tidigare röstats ned. Parlamentet och de stora partierna är likt väljarna splittrade. En grupp vill riva upp beslutet och stanna kvar i EU, en annan ha ett avtal om nära samarbete, en tredje, de hårda EU-motståndarna, nöja sig med ett handelsavtal.

De skotska nationalisterna vill ha en ny folkomröstning om utbrytning, där Skottland sedan skulle bli kvar i EU. För att ytterligare trassla till det finns fredsavtalet om Nordirland, som innebär att det inte ska vara några gränskontroller på Irland. Men hur klara det om Storbritannien lämnar tullunion eller inre marknad?

Regeringen fick den här gången stöd av de hårda EU-motståndarna, som fruktar att hela utträdet kan hotas om det inte blir något nytt avtal. Men EU har visat sig vara en hård förhandlare, så sannolikheten för att göra om avtalet är liten.

Vad händer om May kommer tillbaka från nya förhandlingar ganska tomhänt? Då riskerar de hårda motståndarna att den majoritet i parlamentet som egentligen finns för att stanna kvar eller få ett än närmare avtal agerar. Samtidigt finns även i Labour ett motstånd mot att ha en ny folkomröstning för att riva upp utträdet.

Då kan Theresa Mays avtal få en andra chans. Det vore nog ändå det minst dåliga alternativet för Storbritannien liksom för Sverige och andra kvarvarande EU-länder.

Anmäl text- och faktafel