Det var allt annat än förvånande att Centerpartiet och Liberalerna ställde sig bakom uppgörelsen att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister. Sakpolitiken bör vara avgörande och C och L verkar ha nästan fått allt de pekade på. När Socialdemokraterna ställer sig bakom och ska administrera en mer högerliberal ekonomisk politik än alliansregeringen ville eller vågade sig på är det självklart att de numera tydligt marknadsliberala C och L sade ja.

Det är däremot förvånande att Socialdemokraterna gick så långt att de nästan kunde kollektivanslutas till marknadsliberala tankesmedjan Timbro. S och MP har visserligen fått igenom något, som fortsatt flygskatt, investeringsstöd för bostäder och mer ledighet för föräldrar.

Men dokumentet som helhet är en stor seger för centerledaren Annie Lööfs tuffa agerande. Liberalernas Jan Björklund var beredd att acceptera ett tidigare förslag, men Lööf höll emot och fick ett avtal som avreglerar Sverige, begränsar kollektivavtalen, avreglerar hyresmarknaden, bejakar privata alternativ i välfärden, värnar skogsägares äganderätt, luckrar upp strandskyddet och genomför skattelättnader för företagare och höginkomsttagare. Samt en mening om att Vänsterpartiet inte ska få något inflytande.

Socialdemokraterna har likt kameleonten över åren visat stor förmåga att ändra färg. Det som var fel i går blir rätt i dag. Länge en ganska restriktiv migrationspolitik, därefter öppna gränser, sedan tuffare tag och tal om andrum, nu åter öppnare gränser.

Den här gången har de dock gått mycket långt genom att acceptera en så marknadsliberal politik. Det har så sent som i valrörelsen varit många utspel och debattinlägg från S som har varit emot skattesänkningar, privata alternativ eller ändrad arbetsrätt. Nu är det tvärtom.

Hänger verkligen väljarna och partimedlemmarna med? Trodde S inte på vad de tyckte och skrev tidigare? Är regerandet så mycket värt att en S-ledd regering gärna administrerar en uttalat avreglerande och marknadsliberal politik? Tydligen.

Trots att andra argument mot att C och L bör vara med i regeringen kvarstår, sätter Socialdemokraternas väldiga eftergifter saken i ett nytt läge. Vore det inte bättre att C och L är med i regeringen när det i huvudsak är deras politik som ska föras?

Många verkar leva kvar i den tidigare politiska världen. Borgerliga kritiker varnar för maktpartiet, trots att S redan har försvagats, vilket märks i alla eftergifter de gjorde. Socialdemokrater gläds åt att alliansen spräcks, men den var redan genom SD:s framgångar allvarligt skadskjuten.

Håller den här gången med Daniel Suhonen (till vänster i S) som på DN.debatt varnar för att det nu inte finns något vänsteralternativ kvar i politiken. Detta om, och det är alltjämt ett stort om, Vänsterpartiet släpper fram och därmed blir delansvarigt för S-MP regeringens marknadsliberala linje.

Socialdemokraterna har i andra länder flera kollapsat när de har ingått i borgerligt styrda regeringar. De svenska Socialdemokraterna ska i stället fortsatt leda regeringen men föra högerpolitik. Kommer det att gå bättre?

Nu ska Socialdemokraterna föra borgerlig ekonomisk politik, C och L ska ändå inte vara med i regeringen. Uppgörelsen har flera goda inslag i sak, men det hela känns skakigt.

Det ökande missnöjet kan i varje fall delvis härledas från snabb migration, ökade klyftor och mer ekonomisk osäkerhet.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ska hållas borta från inflytande.

Detta ska ske genom en mer högerliberal ekonomisk politik än den borgerliga regeringen förde och genom att åter lätta på migrationsreglerna. Hoppas på det bästa, men fruktar att SD och V i stället stärks.

Anmäl text- och faktafel