Ett mandat kan betyda så mycket. Det rödgröna regeringsunderlaget har ett mandat mer än den borgerliga alliansen. I omröstningar där de rödgröna partierna röstar gemensamt skulle därför allianspartierna behöva aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Därför har Centerpartiet och Liberalerna hittills sagt nej till att vara med i eller stödja en borgerlig regering.

Liberalerna har fått mycket uppmärksamhet genom den öppna splittringen om vilket regeringsalternativ som ska stödjas. Men det krävs 21 nedlagda röster från borgerliga partier för att rösta fram Stefan Löfven som statsminister.

Liberalerna har 20 mandat. Det fattas ett mandat för att Liberalernas röster ska kunna fälla avgörandet. Så det är Centerpartiet som bestämmer om det ska bli en Löfvenregering. Men där har debatten förts internt, vilket inte har varit lika spännande för oss i media.

Liberalerna, som ligger nära spärrgränsen till riksdagen, har fått mycket uppmärksamhet för att de är splittrade i en fråga de inte kan avgöra. Inget som partistrateger eller pr-konsulter skulle rekommendera. Men så är det. Liberalerna ligger riktigt illa till.

De har dessutom hittills ändå till slut följt efter Centerpartiets beslut. L-ledaren Jan Björklund gjorde klart att han var beredd att acceptera den förhandlingsuppgörelse som tidigare nåddes med Socialdemokraterna. Då hade det varit logiskt att lägga ned rösterna, men L följde ändå C och röstade nej.

Partiet hade kunnat avgöra budgetomröstningen. Här fanns goda författningsmässiga skäl att rösta ja till övergångsregeringens budget, men genom C och L:s nedlagda röster antogs M-KD-budgeten innan regeringsfrågan var avgjord.

Det hade varit klokt att från början pröva en M- eller en M-KD-regering. Då hade SD fått bekänna färg, och hade det inte fungerat skulle nog fler väljare har haft förståelse för att C och L sökte sig till S.

Efter de tydliga markeringarna mot SD och missnöjet från höger är det dock svårt att spola tillbaka bandet. Liberalerna skulle då riskera att först ha förlorat väljare som är helt emot S och efter ännu ett lappkast även förlora dem som är helt emot SD.

Centerpartiet har en något bättre position. Partiet har fler väljare från början och många ska enligt opinionsmätningarna vara öppna för att samarbeta med Socialdemokraterna. Samtidigt är det Centern som hittills har ställt de hårdaste kraven på S.

Nu tycks förhandlingarna påminna om hur det var i Västerås. Den som lägger det mest sockrade budet till C och L vinner. Det ser ut att bli Socialdemokraterna.

Centerledaren Annie Lööf rekommenderar att Stefan Löfven blir statsminister och talar om en ny liberal politik för Sverige. Moderaternas problem är att de måste lova att SD inte får inflytande, vilket kan bli lättare sagt än gjort när det ska röstas i riksdagen.

Om Vänsterpartiet, och det kan bli ett stort om, släpper fram ett regeringsunderlag S-C+L+MP skulle det därefter i stort kunna få igenom sina förslag. Därför kunde S erbjuda mycket i sakfrågor. Nu gäller det att de egna S-medlemmarna och LO-förbunden ställer upp på en politik som liberaliserar Sverige.

Det viktiga nu är att Sverige får en regering. Varken en M-KD-regering och en S-ledd regering vore alls någon katastrof för landet.

Däremot skulle Liberalerna, och i någon mån Centerpartiet, kunna riskera en valkatastrof när de tvingas välja. Liberalerna bör i varje fall inte gå in i en S-ledd regering. Små splittrade partier brukar nästan aldrig gå fram som regeringspartier, och för L finns inte utrymme för att tappa väljare.

Anmäl text- och faktafel