Annons

Annons

Annons

C-lasarettet

Insändare
Tack för den fina cancervården

Text: 

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

”Den 9 april skrevs jag in på avdelning 6, kirurgen, Västmanlands sjukhus i Västerås. Jag fick ett tvåbäddsrum som jag trivdes bra i med hjälp av den härliga personalen. Trots allt kändes det bra, oron dämpades något”, skriver signaturen Han.

Bild: Staffan Bjerstedt

Annons

Min farfar dog i magcancer så all cancerinfo har gjort att jag regelbundet kollat på cancertecken sedan flera år tillbaka.

Torsdagen den 8 mars, på morgonen, fann jag ljust fint blod i avföringen, Jag fick en chock, vad göra? Jag kontaktade vårdcentralen och fick en tid dagen därpå.

Doktorn och jag hade ett ingående samtal om mitt tillstånd. Han avslutade samtalet med ”Jag ringer in en remiss, det går fortast”.

Samma dag, på eftermiddagen, ringde de och jag fick en tid onsdagen den 14 mars för en koloskopiundersökning (slangförsedd kamera) av tjocktarmen. Nu blev jag rädd och tänkte först hoppa av allting. Turligt nog ändrade jag mig och hoppades på det bästa, trots allt.

Den 14 mars, blodprovstagning klockan 11. Klockan 15.25 koloskopiröntgen. Nära skarven vid ändtarm/tjocktarm kunde man se en stor polyp. ”Den ser fin ut i ena änden men vi måste se den andra.”

Annons

Annons

Två dagar senare skedde en datortomografi av bröstkorg och buk, för att undersöka eventuell spridning till lungor eller lever.

Två prover togs. Överläkare och sjuksköterska samt patient förde under röntgen ett intressant samtal om olika länder i Europa. jag upplevde inte röntgen så otäckt som väntat. För att se bättre blåstes luft in i tarmen, obehagligt med smärtfritt. Som patient vandrade jag sedan runt som en snedtändande, ljudlig bilmotor, men glad och tacksam att allt gått så bra.

Två dagar senare skedde en datortomografi av bröstkorg och buk, för att undersöka eventuell spridning till lungor eller lever. Problemfritt på alla sätt.

Jag hoppades på att allt var falskt alarm, men inte, jag fick en kallelse till magnetkameraundersökning och ny blodprovstagning den 28 mars. Allt för att konstatera eventuell tumör spridning i tarmen.

Onsdagen den 4 april. Samtal med läkare om kommande operation. Jobbigt, men nu måste cancern bort. Även besök hos narkosläkare. Mina värsta farhågor besannades. Tungt och mycket deprimerande.

Den 9:e april skrevs jag in på avdelning 6, kirurgen, Västmanlands sjukhus i Västerås. Jag fick ett tvåbäddsrum som jag trivdes bra i med hjälp av den härliga personalen. Trots allt kändes det bra, oron dämpades något.

Den 10 april började förberedelserna för nedfart till våning 3, operationsvåningen.

Jag kom först till 5–6 samtränade damer som med stor precision förberedde mitt bedövande insomnande. Trevligt effektiva. En tog blodtryck, en annan stoppade något i örat och en tredje klättrade bak på ryggen, trevade på ryggraden. Jag blinkade och när jag sen öppnade ögonen låg jag i en säng på uppvaksavdelningen. En sköterska stod vid min sida och jag frågade henne ”Ska de inte operera mig snart?”. ”Du är opererad i 7,5 timme och är klar”, svarade hon.

Annons

Annons

Härlig personal och fin service, glada trots jäkt och stress.

Total förvåning. Jag kände mig som förut, inget ont, bara några nya slangar förankrade i mig och sängen.

Hem till våning 6 igen. Jag sov bra. De tittade in då och då, tror jag.

Härlig personal och fin service, glada trots jäkt och stress. Hela avdelningen fungerade fint ihop, som ett sammantränat fotbollslag, imponerande. Dock förvånade mig deras förflyttningstemop. Alla småsprang eller nästan joggade mellan sina olika arbetsplatser. Dock, väl på plats alltid lugna och vänliga. Jag bad dem lugna sig, för hälsans skull, men de hade ofta en väntande patient, så vad göra?

Mina dagar på lasarettet består av provtagningar, läkarronder, försök till träning, mat, kaffe samt stomiprovningar. Dessa måste fungera innan utskrivning.

Dietist, mycket frågor och matråd. Periodvis ingen matlust. Bra samtal och uppföljning efter hemkost.

Den 18:e april skrevs jag ut. Läkaren sa att jag haft cancer i stadium 1. Cancer enbart i tarmväggen. Allt såg bra ut.

Jag har aldrig sett ett sjukhus från insidan, vad gäller mig själv, sedan 1951 då jag under min militärtjänst var inlagd i en vecka på F13:s militärsjukhus i Falun. Skillnaden är naturligtvis markant.

Men cancer, vilken vidrig sjukdom! Dagen efter min upptäckt i avföringen och fram till min operation kändes allt normalt, trots att alla undersökningar visade tvärtom.

Därför, alla ni som är i riskzonen, kolla, kolla och kolla igen. Ändtarms- och prostatacancer kan relativt enkelt spåras av läkare.

Visst vill vi alla hoppas att cancer inte kommer att drabba mig, men kolla, ju ­tidigare desto bättre.

Lycka till!

Han

Anmäl text- och faktafel

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan