I går var det en extra allmän flaggdag för att fira att riksdagen för 100 år sedan fattade beslut om att införa allmän och lika rösträtt. Även om det tog ytterligare några år innan alla beslut hade genomförts i praktiken var det då kvinnor fick rösträtt och den graderade rösträtten i kommunal- och regionalval avskaffades.

Högern gav upp, Liberalernas och Socialdemokraternas krav på allmän och lika rösträtt genomfördes. Kungen gav upp maktanspråk, folkets vilja i riksdagsval skulle avgöra vilka som bildade regering. Väl värt att fira.

Nu finns en ökande oro för att demokratin kan hotas av islamister, nationalister och populister. I länder runt om i världen försöker regimer behålla makten genom att ifrågasätta domstolars och mediers oberoende. Kina förenar starka inslag av marknadsekonomi med partidiktatur och övervakningssamhälle.

Det är närmast ödets ironi att högerns oro om "pöbelvälde" inför demokratins genombrott nu dyker upp bland socialister och liberaler. Det varnas för att odemokratiska partier kan få majoritet, och likt Polen och Ungern undergräva rättsstaten och allas lika värde. Som en försäkring krävs fler spärrar för vilka riksdagsbeslut som kan genomföras med enkel majoritet och större möjligheter för domstolar att ingripa och hejda odemokratiska majoriteter.

Det är dock inte första gången demokratin sägs vara i kris. Statsvetaren Olof Petersson påminde på ett seminarium på Frisinnade klubben om att demokratin ständigt verkar vara i kris. Efter första världskriget var det i flera länder svårt att bilda handlingskraftiga regeringar med folkligt stöd. Demokratin föll i flera länder i Mellan- och Östeuropa, kommunisterna införde en brutal diktatur i Sovjet, Fascisterna tog makten i Italien och på 1930-talet krossade nazisterna den tyska demokratin. I Sverige hade däremot nazister och kommunister svagt väljarstöd.

Efter andra världskriget var det kalla kriget, kommunistisk kupp I Tjeckoslovakien, och oro för sovjetisk propagandapåverkan. 1960- och 70-talet var protester, vänstervågens kritik av marknad och "borgerlig" demokrati, växande misstro mot "eliten".

På 1980-talet fick marknadsanhängare genomslag för tal om politikens misslyckande och överbelastning. "Nyliberaler" krävde att politikernas makt skulle inskränkas.

Efter kommunismens fall i Europa var det eufori. Demokrati, marknad och utveckling sågs som framtiden överallt.. Men snart kom nya kriser med populism, nationalism och partidiktatur.

Petersson menade att en del larmrapporter om Sverige, som att många ungdomar skulle föredra expertvälde, var överdriva och byggde på att hårdra enkätsvar. Positivt är sådant som högt valdeltagande, flera aktiva kvinnor och lokalt självstyre.

Så ryktet om demokratins död verkar kraftigt överdrivet, den har klarat sig bra i hundra år i Sverige. Men demokratin är skör i meningen att den kräver att nästan alla representerar spelreglerna, att politiker kan visa handlingskraft men samtidigt respektera de som tycker annorlunda, att de flesta väljarna har förtroende för, eller i varje fall inte misstror politiska beslutsfattare.

Partiernas försvagade ställning och problem att locka medlemmar är därför ett varningstecken. Domstolar och starkare grundlag som hindrar folkviljan att få snabbt genomslag i kriser kan lindra för stunden.

I längden finns dock inga andra alternativ för att värna demokratin än respekt för valresultat och meningsmotståndare, tillit till de styrande och deras förmåga att lösa vardagsproblem. Demokratin har klarat minoritetsregeringar, majoritetsregeringar, blocköverskridande samarbete och blockpolitik. Nu gäller det att politiska partier klarar att enas om något av detta.

Anmäl text- och faktafel