När Fadime Şahindal sköts 2002 gick debatten het. Vi som offentligt pratade om hederskulturen fick rejält med mothugg. Själv fick jag höra att jag var en "aggressiv feminist" som svek landsmän (kurder). Svenska politiker vågade knappt säga ett pip och snart gav dåvarande integrationsminister Mona Sahlin utredningsuppdrag till Masoud Kamali som ivrigt viftade bort hedersproblematiken.

Det har verkligen hänt en del, tänkte jag i onsdags när jag satt med när ungdomar från Rudbeckianska gymnasiet, som arbetar mot hedersförtryck, togs emot av justitieminister Morgan Johansson (S) i Rosenbad.

Eleverna bakom initiativet "Enade mot våld" besökte även riksdagen. Pia Nilsson, Åsa Eriksson och Anna Wallén – socialdemokratiska riksdagsledamöter från länet – tog emot ungdomarna vid riksdagsentrén. Med fanns bland annat deras rektor Magnus Klingberg, Sara Bergvall från "Here 4U" och som är handledare för gruppen, och skolkuratorn Issis Melin. Sammanlagt består nätverket av femton elever, och till Stockholm hade elva av dem – nio tjejer och två killar – kommit.

Ungdomarna berättade om hur de försöker lyfta frågan om hedersförtrycket, de vill besöka klasser och bjuda in föreläsare. De har även besökt nämnder i Västerås. Tvångsäktenskap och mord känner många till, men hederskulturen är så mycket mer än det påpekade eleverna under samtalet i riksdagen.

Många som lever under hedersförtryck utvecklar dubbla personligheter. En hemma, och en i skolan. Bland killar finns en machokultur, och killarna lär sig tidigt att de får bestämma. En del utsatta vill eller vågar inte berätta.

Ser skolpersonalen varningssignalerna, som att elever mår dåligt, har frånvaro utan förklaring? Vissa lärare vågar inte, berättade en elev på träffen i riksdagen. ”Det är väldigt svårt om det är en tjej med utländsk bakgrund”, ska en lärare ha sagt, med argumentet att man inte vill "bli kallad för rasist”.

Just det där har jag hört så många gånger genom åren. Av journalister, politiker, myndighetspersonal - och ja, inte minst från lärare.

Alltför ofta har det varit lättare att titta bort. Inte för att man "saknar kunskap", utan för att man vill slippa konflikt. Man vill inte kallas rasist, ta svåra samtal med föräldrar, ifrågasätta "deras" kultur. För att det helt enkelt har varit känsligt.

Justitieminister Morgan Johansson uttryckte det bra när han till tonåringarna från Rubeckianska sa: "Det ni gör kräver ett stort mod".

Både främlingar och anhöriga har haft åsikter. Som den gången en av eleverna i "Enade mot våld" mötte en kille utanför skolan som ifrågasatte vad de "höll på med", och sa att han självklart skulle agera om hans syster visade sig ha en kille.

Gruppen från Rudbeckianska förtjänar allt stöd och mer därtill, de vet mycket väl vad de pratar om och gör. Ungdomarna är helt fantastiska.

Men det tunga ansvaret får inte, av bekvämlighetsskäl, läggas på dem. Det måste ständigt tas av vuxna, med makt - och en skyldighet att inte blunda.

Läs mer om gruppen här.