I en krönika för 1,5 år sedan skrev jag att fastighets- och byggnadsnämndens bostadspolitik i Västerås karakteriseras av en förtätningsfundamentalism. Målet om 1000 nya lägenheter om året ska till varje pris uppfyllas. I annan krönika "Stadsarkitekt sökes" (VLT 160917) anspelar jag genom titeln på att det uppenbarligen saknas ett hållbart helhetsperspektiv för planeringen av nya bostadsområden.

Förtätningsfundamentalismen bygger på idén att det ska byggas där det redan finns bostäder och existerande infrastruktur. Outnyttjad mark som park- och grönområden eller befintliga hus som kan rivas ska exploateras. Förespråkarna är i princip indifferenta inför andra hänsyn än att få byggherrarna att snabbt bygga så många bostäder som möjligt.

Det gäller därför att få fram objekt som är som mest lönsamma. Fastighetsnämndens ordförande uttrycker vid ett möte (VLT 161017) att byggherrar bjuds in för att ta fram förtätningsobjekt, vilket betyder att de indirekt styr hur Västerås bostadspolitik i praktiken utformas. Trots politikernas försäkran om det motsatta är flera kulturhistoriskt värdefulla miljöer och känsliga områden alltjämt hotade och nya tillkommer.

Trots att företrädare för flera partier i media tar avstånd från den tidigare linjen om förtätning, så verkar det som att de i praktiken fortfarande bejakar förtätningsfundamentalismen. Området runt Oxbackens centrum är aktuellt med flera projekt. Det handlar inte bara om planerade stapelhus vid centrum och Vegagrillen. För en vecka sen kunde vi i VLT (171228) läsa om projektet att ersätta två befintliga bostadshus (höjd 10,5 m) med en massiv huskropp (höjd 24 m).

Utifrån de boendes kommentarer undrar jag om fastighets- och byggnadsnämnden förstår konsekvenserna av att klampa in med grävskopor i en existerande bostadsmiljö. Det är människor av kött och blod som under decennier skapat sitt bostadsområde. Bostadspolitik kan inte bara handla om säljbara kvadratmeter i skal av glas och betong. Att som i detta fall inkräkta påtagligt på en existerande boendemiljö innebär att våldföra sig på människors livsvärld.

Politik är att vilja men innebär samtidigt att vara lyhörd, lyssna och förstå konsekvenserna för dem som ska leva med fattade politiska beslut. Det är en utmaning att driva sin vilja och samtidigt förvalta det förtroende man fått som folkvald. En del menar att det bara handlar om not in my back yard, men varje gång politiker fattar beslut i dessa frågor, så bör de se sig själva i spegeln och fråga sig: Skulle jag säga yes in my back yard till att min boendemiljö försämras genom att det byggs höga stapelhus framför mitt fönster?

De styrande i staden hävdar att det behöver byggas mer än 1000 lägenheter per år. Det är dags att genast upphöra med den ad hoc-strategi som präglar den nuvarande byggnadspolitiken. Ska det byggas nytt på befintliga bostadsområden ska den nya bebyggelsen smälta in med avseende på stil, antal våningar med mera. När helt nya områden planeras kan de likt Östra hamnen, Lillåudden och Öster Mälarstrand bebyggas med stapelhus av olika höjd och på så sätt forma Västerås stapelstad.

Att som i dag planera för att Västerås befolkning ska öka genom att alltfler ska bo allt trängre i allt högre hus skapar ett alltmer alienerat liv för alltfler. Det blir allt mindre tillgång till parker och grönytor och en alltmer påfrestad infrastruktur. Det gäller att tänka om eller snarare tänka lite som förr. Om det ska byggas nytt krävs ett hållbart helhetsperspektiv, där inte bara ett kortsiktigt tänkande utifrån säljbara kvadratmeter står i förgrunden. Börja med att utreda vilka tätorter i kommunen som behöver ett nytillskott av boende för att kunna upprätthålla en eftersträvad servicenivå och som samtidigt har förutsättningar för spårbunden kollektivtrafik.

Kanske vore en lokal pendel mellan Tillberga och Dingtuna ett alternativ att satsa. Då skulle två viktiga industriområden få hållplatser på denna linje, Finnslätten och Hacksta.

Anders Garpelin, professor i pedagogik, Mälardalens högskola