I helgen samlades människor till #Metoo-manifestationer i Västerås och i ytterligare ett dussintal svenska städer. Det som började med en Hollywood-skandal spred sig snabbt.
Sexuella trakasserier mot kvinnor är ett globalt fenomen, likaså att det finns män i maktställning som tillåts komma undan år efter år.

Så vad tar vi med oss?

Från politiskt håll lovar nu jämställdhetsminister Åsa Regnér att ett förslag om att införa en samtyckeslag ska finnas innan jul. Redan i dag är sexuella trakasserier, ofredande och våldtäkter förbjudna.
Ett större bekymmer är att högarna av våldtäktsanmälningar samlar damm. Polisen måste prioritera, och kunna, utreda sexualbrott. Karin Pihl, liberal skribent, har påpekat att även rättspraxis kring nödvärn är otydlig (VK, 19/10). Det borde vara en självklarhet att ha rätt att slå till någon som börjar tafsa.

Men hur får man egentligen "ge igen"?

Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén sa häromdagen i Aktuellt att det var "oansvarigt" av en känd mediekvinna att namnge den utpekade Aftonbladet-profilen.
Tidningar ska tänka både ett och två varv innan namnpubliceringar, så är det. Men samtidigt: fällande domar är sällsynta, och som privatperson måste man få ge sin egen berättelse.

Som Emanuel Karlsten formulerar det i en krönika är det rimligt att medier gör bedömningen att inte namnpublicera utifrån den information de har, men det är också rimligt att "utsatta mediekvinnor" gör en annan bedömning, "utifrån vad de vet" (GP 19/10).

En tredje tråd rör frågan om det finns ett selektivt engagemang mot sexualbrott, beroende på förövarnas bakgrund.
Journalisten Evin Rubar skriver i en tweet: "Insikter efter metoo? Sexbrott väcker politiskt engagemang. Hos högern när förövaren är utländsk. Hos vänstern, när han är svensk."

Hårt uttryckt är det, och många i debatten skulle nog hävda att de inte gör en skillnad men att de politiska motståndarna gör det. Rubar är dock något på tråden. Det har framför allt varit högerdebattörer som uppmärksammat sextrakasserier på torg, festivaler, badhus - fall där många förövare visat sig vara unga män från andra länder. Samtidigt kan man vända på det: har vänstern uppmärksammat dessa händelser för lite?

Det borde vara självklart - oavsett politisk hemvist - att inte blunda med ena ögat som en anpassning till den egna politiska mallen. Då är man uppenbarligen inte tillräckligt intresserad av att motverka övergreppen.

Om det är något den senaste veckans diskussioner borde leda till är det att fler slutar se mellan fingrarna.

Sakine Madon
021- 19 92 35
sakine.madon@mittmedia.se