När jag var liten kryllade Graninge av militärer. Skogarna knattrade av avlägsna kulsprutesalvor och kolonnerna åkte förbi i moln av grusdamm på de smala vägarna.

Det var bilar, lastbilar, bandvagnar och diverse terrängfordon med sjungande däck, alla fullastade med unga soldater, grönklädda på sommaren och vitklädda på vintern. De satt med gevär över knäna och vinkade åt de storögda ungarna vid vägkanten.

Hemma på byskolan hade vi skyddsrumsövningar. Vi fick lära oss att inte plocka upp ammunition, granater eller liknande om vi mot förmodan skulle råka hitta det. Vi fick lära oss att militärens stora mörkgröna plåtförråd, som stod lite här och var ute i skogarna, var så hemliga att man helst inte fick vara i närheten av dem.

Allt det tog slut för 17 år sedan. Då lades Sollefteås båda regementen, I 21 och T3, ned.

Nu har försvaret gått på rea, förråden är rivna, bergrummen tömda. Både materiel- och kunskapsreserven är borta, liksom hundratals anställda och tusentals beväringar. Det är tyst i skogen.

Av de statliga jobb som näringsminister Björn Rosengren utlovade i direktsändning – "lyssna nu jävligt noga, vi ska fixa minst 300 privata och minst 300 statliga ersättningsjobb" – blev det inte mycket. Det kom några arbetstillfällen som försvann nästan lika fort.

Viktiga statliga arbetsplatser har fortsatt att släckas ned. Viktiga för att de är fyrar som signalerar tilltro – till folkhemmet, solidariteten och en demokrati som tar geografisk och mänsklig hänsyn. En tilltro som drar till sig privata verksamheter, nya jobb, fler familjer, barn. Alla som inte vill bo i storstan.

Efter regementena försvann Distansapoteket och Krisberedskapsmyndigheten. Skogsstyrelsen, Kronofogdemyndigheten, Skatteverkets växel och beskattningsenheten har gått samma väg. Åklagarmyndigheten och Sollefteå Tingsrätt har lagts ned. Statens Hundskola försvann för länge sedan. Vattenfall har stängt sitt driftskontor. Polisstationen avlövats.

Ni ser trenden?

Nu fortsätter Landstinget Västernorrland den famösa slakten av inlandet. Landstinget, som vid nyår övertog det statliga regionala utvecklingsansvaret, kröner åratal av centralisering och nedskärningar vid Sollefteå sjukhus med ett dråpslag – stängning av BB och en akutmottagning avlövad intill oigenkännlighet.

För inte särskilt länge sedan hade Sollefteå det mesta som behövdes för att en liten stad ska kunna leva gott. Jordbruk fanns överallt; från minsta Per Albin-torp till små och medelstora gårdar producerades mjölk och kött och grönsaker, potatis och rotfrukter, ägg och äpplen.

Det fanns både mejeri och slakteri i Sollefteå. Det fanns skomakare och skräddare, barnmorskor och distriktsläkare och akutmottagning. Det fanns textilfabrik och skofabrik. Kända operastjärnor besökte Appelbergs och Österåsen var en konstmetropol. Det fanns statliga verksamheter.

Och det fanns ett BB.

Nu ska värnplikten återinföras. Säkerhetspolitiken är i ropet. Försvaret visar återigen intresse för Sollefteå, åtminstone för skjutfälten. Fast den totala prislappen törs man inte ens tänka på; den militära infrastruktur som raserades för ett par decennier sedan skulle kosta mångmiljardbelopp att bygga upp.

Med Trump på ena sidan och Putin på den andra kanske det inte är så dumt. Med en hägrande energikris – det behövs fyra nya Saudiarabien för att klara framtidens oljebehov, och det rätt snart – finns det all anledning till oro för den globala stabiliteten. Klimatet och ekologin ska vi inte tala om. Eller den ekonomiska obalansen; världens åtta rikaste personer äger lika mycket tillsammans som den fattigaste hälften av jordens befolkning.

Det yrvakna intresset för säkerhetspolitik är nog ganska befogat.

Men om Sveriges landsbygder fortsätter att dräneras i den här takten har vi snart inget land kvar att försvara. Då besannas EU:s framtidsprognos för unionens lantbruk – där Sverige är ett skogsland med odlingsmark bara allra längst ned i Skåne.

När krisen kommer – om den så beror på oljebrist, krig, ekonomisk kollaps, ett klimat som löper amok eller helt enkelt ett gäng jävligt förbannade norrlänningar som spränger kraftledningar, järnvägar och riksvägar i luften – så slutar det mesta att fungera. Situationen blir snabbt livshotande för många, särskilt i städerna, med eller utan försvar.

Det är lite som att svälta ihjäl mitt skafferiet.

Sveriges landsbygder är en oerhörd rikedom. Norrland – med sin vattenkraft, sin skog och sin malm – har den högsta bruttoregionalprodukten per person; en i själva verket stenrik landsände som utmålas som en bidragsberoende skräpyta av ett gäng självupptagna urbanekonomer och enögda storstadspolitiker.

Storstadspolitiker som finanslandstingsråd Irene Svenonius, som i ett inlägg i Svenska Dagbladet rasar mot att Stockholm är det enda landstinget som betalar till det kommunala skatteutjämningssystemet. Men har man berikat sig på andras bekostnad får man stå sitt kast – fast det bästa vore förstås om förmögenheterna fick stanna där de hör hemma. I Norrland.

Då vore det stockholmarnas tur att stå med tiggarmössan.

Men det handlar inte bara om Norrland. Sverige består till största delen av landsbygder där allt ett levande samhälle behöver redan finns. Vi måste se bakåt för att ta oss framåt, titta på beredskapsårens Sverige, där försvar inte bara handlade om militära strategier utan också om civilsamhällets överlevnad.

"Vår beredskap är god", sade statsminister Per-Albin Hansson i sitt berömda tal år 1939. Då menade han kanske inte i första hand den militära beredskapen, som i ärlighetens namn inte var särskilt bra, utan civilsamhällets beredskap. Om mat för dagen, kläder på kroppen och värme i husen.

"Någon anledning till panik inför ett sådant läge finnes absolut icke. Vårt jordbruk har under de senaste åren alltmera hänvisats till hemmamarknaden. Det är bättre rustat än någonsin att på sitt område uppbära självförsörjningen," konstaterade Per-Albin.

I det avseendet var Per-Albin Hansson klok. Han visste att när bensin blir en bristvara, när strömavbrotten blir månadslånga och när affärernas hyllor töms på livsmedel så behövs den lokala kraften.

Maten måste finnas inom räckhåll, möjligheten att leva och överleva trots blockader och storskalig kollaps. I ett hållbart och småskaligt samhälle där du kan nå det livsviktiga till fots, med cykel, till häst.

Mat är säkerhetspolitik.

Kanske är det dags att införa landsplikt som komplement till värnplikt? Gemensam tjänstgöring på gemensamma ägor. Där ingår många små lant- och skogsbruk, små kraftverk, små mejerier, små sjukhus, små kvarnar och sågar. Där ingår förråd av allt från mat till maskiner som drivs av regenerativa bränslen med låg miljöpåverkan. Där ingår grundförsörjning av hjälplösa storstäder.

Vi har skogen som kan förvandlas till etanol, gengas, byggmaterial, ved. Vi har vattenkraftverken, där vätgas enkelt kan produceras. Vi har lägdorna – och vi har fortfarande korna, som förvandlar för oss oätliga växtfibrer till ett högvärdigt, proteinrikt och mångsidigt livsmedel, oumbärligt under långa vintrar.

Just därför måste vi värna om den lokala produktionen i allmänhet och småskalighet på landsbygden i synnerhet. Vi har alla resurser och all kunskap vi behöver för att odla lokalt, utvinna energi lokalt, skapa en hållbar infrastruktur och en finmaskig samhällsservice.

Vi måste bli producenter mer än konsumenter.

Just nu är vi på god väg att utplåna den del av samhället som har förmågan att hålla oss vid liv – landsbygden. Frihandeln har gjort oss blinda för värdet av vårt eget jordbruk. Urbanekonomerna hyllar den förödande centraliseringen som eldas på av marknadskrafterna, hand i hand med tillväxtblinda politiker.

Kanske finns det fog för att satsa på försvaret igen. Men se då till att det finns något kvar att försvara.

* * *

Läs mer kultur och följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook

Krönika: "En så nedlåtande karikatyr av landsbygden speglar människoförakt av värsta sort"

Läs mer: David Jonstad om undergång och hopp och om att vara den förändring man vill se

Fler krönikor: Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra lögner

Landsbygdsutveckling: Landsbygden är ett demokratiskt haveri

Debatt: Den som lever i Stockholm kanske inte är bäst lämpad att ta beslut om glesbygd

Krönika: Här är listan som kan rädda landsbygden

Landsbygdsromantik? Nej, nu är det Dags att sluta med storstadsromantiken

Katarina Östholm
0620-257 90
katarina.ostholm@mittmedia.se