Som en gammal finsk krigsveteran har jag följt den svenska försvarsdebatten med intresse. Har en del synpunkter baserade på mina egna erfarenheter om kriget. Jag har svårt att första att svenskarna i allmänhet ej visar stolthet för sitt land. Försvarsviljan synes vara låg. När kriget bryter ut tycks alla länder vilja vara neutrala. De skickar ogärna sina unga män ut att försvara andra länder än sitt eget.

Sverige behöver ett eget försvar. Det är förfärligt att Sveriges försvar nästan är nedlagt. När jag hemförlovades från kriget fanns det vissa grupper i Finland som till och med hånade de hemkommande invalider eller sårade med yttranden: ”Där fick ni, ni får skylla er själva, ni kunde ha stannat hemma”.

Några ansåg att kriget hade kunnat undvikas om man hade gett efter ryssarnas krav. Men det blev stor ändring i opinionen när gränserna till Baltikum öppnades och flera fick se vad det betydde till exempel för Estland när landet blev ockuperad. Där blev cirka 30 procent deporterade eller dödade. Åsiksfrihet fanns ej. Då insåg allt flera att det vart värt att försvara sitt land. Uppskattningen för veterangenerationens uppoffringar steg avsevärt i Finland. Veteranerna kallas för närvarande för ”hedersmedborgare” i Finland och ingen spottar på dem.

Krigsveteranorganisationens ordförande, den väl meriterade generalen Adolf Ehrnrooth, poängterade den finska arméns och finska folkets insatser på många olika sätt. Han upprepade i sina tal ofta följande slogan: Finland är ett bra land. Det är värt att försvaras. De som kan göra detta, det är Finlands folk !”

Därför tycker jag att även svenskarna borde acceptera att denna sanning gäller även för Sverige. Vi måste lära oss att inse och uppskatta vad det betyder att vi lever i detta demokratiska och fria land, Sverige.

Därför borde vi gå runt med plakatet: ”Sverige är ett bra land, det är värt att förvaras. De som kan göra detta är sveriges folk !”

Sulo Niemi